Tag Archives: André Roligheten

All About Jazz review by Glenn Astarita

CF310Friends & Neighbors – Hymn For A Hungry Nation (CF 310)
****½
This Norwegian band derives its moniker from one of saxophonist Ornette Coleman’s slightly overlooked units Friends and Neighbors, culminating in the 1970 release Live At Prince Street on the Flying Dutchman label. But the impetus for the ensemble’s doctrine resides in the expressive 60s era where Coleman, and other like-minded pioneers often ravaged conventional sensibilities of the jazz vernacular. Here, the good news is that these musicians do not simply rehash the paths previously traversed but provide a dynamic incursion, combining old and new free-jazz tactics, partly inspired by Coleman’s holistic harmolodic principles.

Stating that this group is vibrant is basically an understatement. It’s largely about asymmetrical injections of loosey goosey and complex improvisational fluctuations, combined with an egalitarian collective mindset. The musicians’ agile progressions alternate between highly melodic theme building episodes, subliminal noise-shaping tendencies and and when executing methodical buildups, often augmented by Andre Roligheten’s sawing lines.

The soloists are offered ample space to stretch their wares during these semi-structured plots, bleached with a host of Ornette-isms. They zoom in for the kill, intimating quite a bit of camaraderie along the way, emphasized by impressionistic exchanges and wily segments that go off the radar. But things get a little hectic on “Skremmerud,” where the quintet navigates through rush hour traffic, complemented by the hornists’ glaring choruses; although, they descend back to earth during the bridge then bang out the primary theme one last time for the finale.

“Vocals On The Run” offers sweeping melodious content and an airy underpinning, as bassist Jon Rune Strom shines on his extended bass solo, followed by trumpeter Thomas Johansson’s raucous phrasings, where all hell breaks loose. Hence, this undeniably adrenalized and sharply focused program boasts a profusion of flavorsome delights that sustain value on recurring listens.
Track Listing: Hymn For A Hungry Nation; Bolehogda; John’s Abbey; Give Me Jarrison; Skremmerud; Ceramic Inside; Vocals On The Run; Heading South.

http://www.allaboutjazz.com/hymn-for-a-hungry-nation-friends-and-neighbors-clean-feed-records-review-by-glenn-astarita.php

Downbeat review by Josef Woodard

Friends and Neighbors – Hymn for a Hungry Nation (CF 310)

Friends & Neighbors

http://www.downbeat.com/digitaledition/2015/DB1503/single_page_view/59.html

Salt Peanuts review by Jan Granlie

CF310Friends & Neighbors – Hymn for a Hungry Nation (CF 310)
Den norske kvintetten Friends & Neighbors har helt siden starten vært inspirert av musikken til Ornette Coleman, Archie Shepp, Pharoah Sanders, Albert Ayler og den gjengen. De debuterte med innspillingen «No Beat Policy» på Øra Fonogram i 2011, og da den kom ble flere i det norske jazzmiljøet satt litt ut. Her møtte vi en gjeng musikere vi ikke kjente så godt fra før, som blåste oss av banen på en overbevisende måte.

Etter dette har alle musikerne markert seg sterkt i andre band, bl.a. Albatrosh, Team Hegdal, Frode Gjerstad Trio, Cortex, Paal Nilssen-Love Large Unit og All Included, for å nevne noen.

På deres nye innspilling synes jeg de går enda lengre i eksperimenteringen av frijazzen fra 60-tallet. Men samtidig er musikken innimellom veldig streit, særlig holder pianisten Oscar Grönberg de andre solid i jakkekragen, slik at det aldri glir helt ut. Ensemblespillet med trompeter Thomas Johansson og saksofonist André Roligheten befinner seg et sted i Don Cherry/John Carter-landskapet med Ornette Coleman som ledestjerne. Bassist Jon Rune Strøm og trommeslager Tellef Østvang ligger bak med ytterst kreativt spill som pusher de andre framover. Rolighetens saksofon- og klarinettspill er strålende, og hans tone i tenoren er «voksen» og flott. Johanssons trompetspill ligger tett på både Don Cherry og Bobby Bradford, men hele veien har Friends & Neighbors sitt helt eget lydbilde.

Spesielt liker jeg fjerdesporet «Give Me Jarrison» hvor de utforsker en side ved seg som ligger et stykke fra det vi er vant til å høre, men som er veldig dette bandet. På sjettesporet, «Ceramic Inside», får vi noen fritt improviserte strekk hvor særlig blåserne får strekke skikkelig ut, noe de gjør på en fremragende måte.

Dette er et kollektiv som over noen år har jobbet mye sammen, og som kjenner hverandre ut og inn. Derfor kanen eller to av musikerne gjerne også legge ut på vandringer uten at det blir «feil» for noen av de andre musikerne eller helheten. De andre musikerne henter bare «utbryterne» inn igjen, ved å legge seg tett opptil de ideene som plutselig er dukket opp og blir fulgt opp. Hele veien kan man høre at denne gjengen musikere, de senere årene har oppholdt seg mye blant de andre fritt improviserende musikerne i Europa, og med røttene i 60-tallet, klarer de på en strålende måte å kombinere disse med den moderne fritt improviserte jazzen.

Friends & Neighbors er et band som flere bør få øynene opp for. Et bedre band for en jazzklubb eller festival skal man lete lenge etter! Vel gjennomført!

http://salt-peanuts.eu/record/friends-neighbors/

Tor Hammerø Blog review by Tor Hammerø

Norge inntar verden

Norske musikanter og norske band sørger for at det portugisiske plateselskapet Clean Feed Records er et av klodens mest spennende. Her kommer tre gode bevis på det.

CF310Friends and Neighbors – Hymn for a Hungry Nation (CF 310)
…her blir det ikke spart på noe.
Nå er det ikke sånn at Harald og Sonjas menn aleine skal æra for at Clean Feed Records har blitt et så spennende selskap. Selskapet, med base i Lisboa, har trukket til seg noen av de mest interessante musikantene fra begge sider av Atlanterhavet og, i tillegg til å være et uhyre produktivt selskap, så er kvaliteten skyhøy hele veien. I forbindelse med det siste slippet til Clean Feed er det hele tre “norske” utgivelser og alt ligger langt der fremme i løypa.

Kvintetten Friends & Neighbors stifta vi bekjentskap med første gang i 2011 da de debutertre med “No Beat Policy”. Pianist Oscar Grönberg, sist hørt på duo med Eldbjørg Raknes, trompeter Thomas Johansson, tenorsaksofonist og klarinettist André Roligheten, bassist Jon Rune Strøm og trommeslager Tollef Østvang var med da og er med nå. Det forteller oss om en gjeng som vil den samme veien – som har de samme idealene.

Ornette Colemans musikkanskuelse, bandnavnet til herrene er henta fra et berømt Coleman-album fra 1970, ligger absolutt i bånn for denne nye generasjonen også. Den tyske pianistveteranen Joachim Kühn, som har spilt mye med Coleman, har skrevet liner notes og føler seg veldig hjemme i uttrykket til bandet. Da er vi minst to!

I låter ført i pennen av Roligheten, Strøm og Østvang får vi musikk med en frihetsfølelse, men samtidig med klar struktur og retning, som forteller oss om et band som har solid tak på historia samtidig som de er i stand til å ta den med seg inn i vår egen tid. Solistene er alle strålende, musikken er tøff og intens og heldige er de som kan ha sånne venner og naboer.

CF313Velkro – Don’t Wait for the Revolution (CF 313)
…mer internasjonalt og bokstavelig talt grensesprengende blir det ikke.
Til tross for at trioen Velkro har eksistert noen år og har kommet med ei skive tidligere, så har de makta å passere under radaren min. Det kan sjølsagt si en hel del om radaren min, men uansett så er Velkro registret nå og det har også vært et usedvanlig spennende møte.

Trioen består av portugiseren Luis Candeias på trommer, norske Stephan Meidell på gitar, bass og elektronikk og slovenske Bostjan Simon på tenorsaksofon. Meidell, opprinnelig fra Kristiansand, men bosatt i Bergen, og Simon har skrevet musikken og i tillegg er to låter kollektivt unnfanga.

Velkro tar oss med på en ganske så unik ekskursjon som inneholder elementer fra støy, hip-hop, alternativ rock, impro og electronica – uttrykker alle tre har vært borti – og når det blir rista sammen, så er det unikt Velkro som kommer ut i andre enden.

“Don´t Wait for the Revolution” er en helt spesiell musikkopplevelse og spesielt moro er det at musikanter fra tre så forskjellige land har funnet sammen i dette fellesskapet. Uttrykket er søkende, reflekterende, utadvendt, kraftfullt og tøft. Jeg er veldig glad for at Velkro og jeg endelig har møtt hverandre.

CF314Zanussi 5 – Live in Coimbra (CF 314)
…i aksjon i Coimbra.
Helt siden 2001 har bassisten, komponisten og bandlederen Per Zanussi leda Zanussi 5. Det har ført til tre flotte skiver og konserter over store deler av kloden. Bandet med den originale besetninga tre saksofoner/klarinetter, bass og trommer er minst like sultne den dag i dag og denne festivalinnspillinga fra Coimbra i Portugal i månedsskiftet mai/juni i fjor, viser oss nok en gang hvilket strålende kollektiv vi har med å gjøre.

Saksofonene og klarinettene blir behandla på utmerket vis av Eirik Hegdal, Jørgen Mathisen og Kjetil Møster mens Gard Nilssen på trommer tar seg av “resten” sammen med Zanussi.

De fem låtene er alle skrevet av Zanussi og med ei så heftig frontrekke gir det åpning for heftige kollektive utbrudd – nesten storbandfeeling av og til også. Dessuten gir de mange horna muligheter for mange slags musikalske farger. Solistisk er dette herrer i toppklassen og det er helt tydelig at de lar seg inspirere av hverandre og det musikalske fundamentet Zanussi har servert dem. Musikken er melodisk, men samtidig åpen og fri og Zanussi 5 likner ikke på noen andre eller noe annet.

Slippet med de tre norske bandene er nok en bekreftelse på nivået på norsk jazz er skyhøyt. Samtidig er det en bekreftelse på at Clean Feed Records er et av klodens mest kreative, utfordrende og spennende plateselskap.

http://torhammero.blogg.no/1418491418_norge_inntar_verden.html

Sound of Music review by Joacim Nyberg

Nytt från Clean Feed

Portugisiska Clean Feed Records har en tämligen hög produktionstakt, nästan 30 skivor under 2014. Joacim Nyberg sitter på en liten hög nya releaser, åtta skivor med blandad musik av blandad kvalité.

Clean Feed är alltid ett spännande bolag. Musiken och kvalitén är blandad och man vet aldrig riktigt vad man får. Det är bara att lämna förutfattade meningar och förväntningar bakom sig och hugga in!

CF310Friends and Neighbors – Hymn for a Hungry Nation (CF 310)
Friends and Neighbors (F&N) är ett ungt band från Norge som spelar en uppdaterad och genuin musik full av referenser. Det är mycket jazz och bop, frijazz, impro, toner av modern konstmusik, men rötterna finns ändå tveklöst i 60-talets frihetssökande jazzutflykter. Bandnamnet kommer från Ornette Coleman, det gör musiken på något sätt också. Men det är en förenkling. Det ryms så mycket mer i F&Ns musik. Det är en moderniserad frijazz, en frijazz med stark personlighet. En solklar liknelse senare i tiden är Atomic, både till instrumentationen, soundet och kompositionsmässigt, men F&N har ett luftigare sound, mer utrymme och musiken rör väldigt mycket på sig. Det är även mer spjuveraktigt och musiken har sina skönhetsfel. De åtta spåren är en blandning av frifräs, ballader och subgrupperingar och det finns en spelglädje som smittar av sig. Samtliga medlemmar får mycket utrymme för solon och det är fem fantastiska musiker vi hör, lyssna särskilt på svenske Oscar Grönbergs skeva monkiga piano och Thomas Johanssons vansinnigt bra trumpet. F&N har spelat ihop ganska länge och det är ett mycket välsmort maskineri som utan några tveksamheter dundrar fram och skapar en skiva med enastående modern jazz full av liv.

Förra uppdateringen skrev jag om Leo-skivan SKEIN där en multinationell ensemble levererade enastående improvisationsmusik. Pianisten i den ensemblen heter Achim Kaufmann och han kan nu även höras på skivan Pith & Twig, den andra skivan från trion Grünen med basist Robert Landfermann och den unge trumslagaren Christian Lillinger. Kombinationen Landfermann/Lillinger återfinns även på skivan The Line, den andra från Lisbon Berlin Trio, med portugisen Luís Lopes på elgitarr.

CF311Grünen – Pith and Twig (CF 311)
I trion med Kaufmann bjuds det på underlig musik, långt ifrån gängse pianotriotjat, en upphackad impro som lämnar utrymme för slumpen. Jag har inga direkta referenser vilket känns befriande. Inga beats eller direkta grooves, snarare antydningar. Melodiskt fast atonalt. Kaufmann är skicklig på att väga tonerna och spela precis det som krävs, han är aldrig vräkig. Lillingers trumspel är mycket finurligt, han närmar sig den fria improvisationen med tekniken som vapen. Hans trummor flödar och puttrar men tar aldrig över. Balans och musikalitet. Landfermann har bra stuns i basen och pushar nästan mer än vad trummorna gör. De tre spelar tätt ihop och rör sig som i en dans. Men den lite stapplande och konstiga sorten. Just när man tror att man fattat stegen så gör trion något som vänder upp och ner på allt. Det är svårt att förstå och den plötsliga förvirringen känns underbar. Det är ovanlig och rolig musik som får en att haja till, tänka till och förundras. Det är rysligt bra.

CF312CDLuís Lopes Lisbon Berlin Trio – The Line (CF 312)
Landfermann/Lillinger fortsätter att leverera på skivan The Line. Den tredje medlemmen, och ledaren i Berlin Lisbon Trio, är som sagt portugisen Luís Lopes på elgitarr och nu är det helt annan musik det är tal om. Vi får distad elgitarr, distad kontrabas, mer rock, mer oväsen och mindre dynamik. Lättheten som fanns i trion med Kaufmann är som bortblåst och återfinnes endast i Lillingers mjukhårda touch. Lopes har ett gammalt tröttsamt rock/fusion-sound som mest maler på. Han tar lite för stor plats och saknar den där riktiga fingertoppskänslan. Tur att han har ett så förbaskat bra ”komp”, för Lopes är tyvärr den svagaste länken, och som vi alla vet är en kedja inte starkare än sin svagaste länk. Så trots Landfermann/Lillingers hjälteinsatser blir The Line en ostimulerande skiva.

CF313Velkro – Don’t Wait for the Revolution (CF 313)
Ytterligare en trio får vi på skivan Don’t Wait for the Revolution. Velkro är namnet på trion bestående av slovenske tenorisaxofonisten Boštjan Simon, norske gitarristen/basisten/elektrikern Stephan Meidell och portugisiske trummisen Luís Candeias. Trion har sina bakgrunder i Noise, hip-hop, alt-rock, electronica, improvisation och folklore och på Don’t Wait for the Revolution är det också en blandad musik som möter oss. Det är klart beatbaserad pop/rock med en folkton. Trion tar ett enkelt riff (som på ”Nolero”) eller en tonalitet (som på mörka ”Undercurrents”) och sedan bygger de sina improvisationer runt det. Musiken är flytande, men med tydlig rytmik och harmoni. Soundet är ganska polerat även om de också spräcker på lite grann som på ”Mayhem” (passande titel). Sista spåret ”Grinding” är ett Sonic Youth-inspirerat rockjam. Det är dock luftigt och låter fortfarande jazzigt. Jag tycker att det är trevlig musik, lite charmigt i sin enkelhet och otvungenhet.

CF314Zanussi 5 – Live in Coimbra (CF 314)
Skivorna The Line och Don’t Wait for the Revolution var båda väldigt rockiga, så Zanussi Fives Live in Coimbra hamnar i tydlig kontrast; det är jazz och inget annat. Vilket börjar bli ovanligt. Zanussi Five har skapat sig ett alldeles eget sound, dels tack vare den annorlunda sättningen kontrabas, trummor och tre saxar, och dels tack vare Zanussis starka men öppensinnade ledarskap. Musiken är uppbyggd kring formen ”groove, tema, soli, tema”. Det är välbeprövat men trots det bjuds man konstant på överraskningar. Per Zanussis låtar är otroligt listiga och känns samtidigt självklara och nyskapande. Förstaspåret ”Celestial” är hisnande vackert, en sakral stämning med högpitchade sköra sounds, medan andraspåret ”Blood Flower” är en riktig Zanussi-fräsare och ”Double Dream” har en orientalisk mystik. Jag tror att Zanussi Fives styrka ligger i just det att låtarna är så grymt bra. Och att det helt tveklöst är jazz, modern och transformerad, men ändå jazz. Dessutom är instrumentspelet också alltid av högsta klass. Det svänger och kränger, det är svett och jävlaranamma och fantastiskt roligt att lyssna på. Live in Coimbra är en riktigt bra jazzskiva från en väldigt speciell grupp.

CF316Brötzmann / Edwards / Noble – Soulfood Available (CF 316)
Något speciellt verkar även Peter Brötzmann ha hittat i John Edwards och Steve Noble. Denna, Brötzmanns (relativt) nya ”UK Trio”, har spelat mycket ihop de senaste åren och Soulfood Available är den tredje skivan där de tre muskelmännen står sida vid sida. Edwards och Noble är nog det köttigaste ”komp” jag vet. De är ett av mycket få komp som utmanar och eggar Brötzmann. På Soulfood Available eldas det på i sedvanlig ordning och det är fräsig frijazz som låter precis så man förväntar sig att den ska låta. Det är intet nytt men inte mig emot, jag är ett jättefan av både Brötzmann, Edwards och Noble och jag tar dem precis så som de är. Men det finns ändå även överraskningar på skivan: när trion går ner i dynamik, när melodier och luft får samsas på samma yta, då träder den där så kallade ”känslan” fram som gärna förskrämt drar sig tillbaka när det ska ösas på. Då blir musiken laddad och man får en chans att tränga djupt in i den och notera alla små gnistor som slår. Grejen är att det är ganska mycket ”lugna” partier. Börjar vi skönja ålderstecken från Brötzmann? Det är hur som helst en bra Brötzmann-skiva, inte extraordinär, men bra. Hans UK Trio fortsätter att leverera.

CF317De Beren Gieren / Susana Santos Silva – The Detour Fish (Live in Ljubljana) (CF 317)
En helt annorlunda trio är belgiska De Beren Gieren, bestående av Fulco Ottervanger (piano), Lieven Van Pée (bas) och Simon Segers (trummor). På skivan The Detour Fish, inspelad under Ljubljana Jazz Festival i somras, har de bjudit in härliga Susana Santos Silva på trumpet. Det är lätt och luftig modern improvisationsmusik med stark melodisk och rytmisk kärna. Det finns också en lite melankolisk ådra, kanske känns det lite eftertänksamt. Vilket blir problematiskt. För musiken känns något återhållsam och behärskad, till den grad att den inte riktigt lossnar. Det tänder inte till! Kompositionerna känns dessutom lite formlösa och då musiken bygger mycket på tillstånd blir det även lite stillastående. Det finns dock några undantag: ”Weirs” är ett av de tillfällen då det faktiskt tänder till, och då blir det intressant! Vidare är ”Slippery Men (on the riverbank)” en kvasijazzig historia med hetsigt pianospel. Det är när kvartetten bråkar lite som det blir som roligast. Tyvärr är det lite för sällan. De Beren Gieren är en fin trio, de skulle dock må bra av att härja lite mer. Santos Silva spelar som så ofta bra, men lyssna istället på henne i duo med Torbjörn Zetterberg (Almost Tomorrow, även den på Clean Feed), för där händer det grejer!

CF318Tony Malaby’s Tubacello – Scorpion Eater (CF 318)
Den sista skivan i denna Clean Feed-hög är med Tony Malaby’s Tubacello och heter Scorpion Eater. Malaby är en aktiv New York-saxofonist som har haft trios med cello/trummor och med tuba/trummor, men nu har han alltså kombinerat cello och tuba i en kvartett med sin sax plus trummor. När jag recenserade den senaste omgången från NoBusiness Records fanns där en skiva med Malaby där han spelar med cellisten Christopher Hoffman som även dyker upp här på Scorpion Eater. Det verkar vara ett inspirerat samarbete för de låter rysligt bra tillsammans. Dan Peck har vi hört spela äventyrlig tuba med bland andra Nate Wooley och han är kul att lyssna på. Bakom trummorna sitter John Hollenbeck som har den sällsynta förmågan att kombinera åttaarmad teknik, fjäderlätt anslag och driv. Han är en modern trummis med sinne för balans. Tony Malaby spelar både tenor- och sopransax på olika sätt. Sopranen låter lite slick och beräknande medan tenoren är härligt oborstad. Musiken då? Det är en blandad påse, allt från minimalistiska vyer till rockabilly-röj. Det är ganska mycket sax men alla får utrymme. Tuban ligger ofta lite i bakgrunden men förgyller musiken medan cellon ömsom axlar basistrollen, ömsom stråkar sig längst fram. Musiken är sprudlande, nyfiken och pigg. Scorpion Eater är en skiva som suger in mig och det händer saker hela tiden. Den är lite “otippad” och det glädjer mig.

Clean Feed har gett ut åtta skivor som alla föder tankar. Skivan med trion Grünen är ett måste, men Friends and Neighbors är också ruggigt bra. Tony Malabys Scorpion Eater är den mest överraskande skivan medan Brötzmann levererar själfull frijazz som bara han kan. Zanussi 5 bjuder som vanligt på underfundig modern jazz av högsta kvalité, medan övriga skivor inte riktigt slår an en sträng. Men så mycket bra musik Clean Feed har gett oss. Det är bara att tacka och bocka.

http://www.soundofmusic.nu/artikel/nytt-fran-clean-feed

Aften Posten review by Arild R. Andersen

CF310Friends & Neighbors – Hymn For a Hungry Nation (CF 310)
*****
Navnet på kvintetten Friends & Neighbors peker bakover i jazzhistorien. I 1970 gjorde Ornette Coleman liveopptak i Prince Street, New York. Disse opptakene ble utgitt på albumet Friends and neighbors. Det norske bandet med samme navn er da også tydelig inspirert av «the new thing» fra 60-tallet, men de plasserer varene inn i vår tid og gir dem fersk kvalitet. Hymn for a hungry nation er ingen nostalgisk planke. Det er fri form og skarp ytring i skarp og skjønn forening. Musikerne er av ypperste merke og tilhører siste tilskudd på hjemlig og europeisk jazzstamme. Det portugisiske plateselskapet Clean Feed skal ha ære for å plukke dem opp.

De to blåserne André Roligheten og Thomas Johansson kombinerer det rastløse og poengterte, og arrangementene puster uanstrengt. De fem musikerne overskrider det skoleflinke og tar bolig i egenkomponert materiale. Veien fra korthugd tematikk til ren sødme kan være forbausende kort. Pianist Oscar Grönberg spiller med myk innlevelse i «Heading south», mens bassist Jon Rune Strøm får rom til meningsbærende lek i «Vocals on the run». Bak trommene sitter Tollef Østvang og limer bandet sammen.

Friends & Neighbors fremstår som en hovedaktør i videreføringen av det som ble skapt i Ornette Colemans krets på 60-tallet. Ungdommelig modenhet og tett samhandling er kvintettens forutsetninger for å lykkes med moderniseringsprosjektet.

http://www.aftenposten.no/kultur/anmeldelser/Jazzhistorie-for-var-tid-7849589.html