Tag Archives: Christian Lillinger

Free Jazz review by Stef

CF311Grünen – Pith and Twig (CF 311)
****½
Their debut album of 2010 has turned into the name of the trio consisting of Achim Kaufmann on piano, Robert Landfermann on bass and Christian Lillinger on drums. Their sophomore release delivers the promise of the first one, and we can only be sad that it took four years to hear them again on record.

Some tracks are very short, built around composed ideas, quite inventive, and full of open and unexpected interactions, others are longer, such as the albums centerpiece, “Foliage Misconstrued”, which is a nervous, angular, intense seventeen minute workout, with all three instruments giving their best in a complex dynamic that is both physical and lyrical, full of contradictions and inherent tension that suddenly turns into a slow eery soundscape, full of dark rumblings and distant scraping.

On “Chitin”, the extended techniques reign to create an ominous atmosphere of fragility and vulnerability, hesitating to see how far sounds can be stretched before they burst. “Mobiliar” brings us a percussion-heavy almost boppish intro that shapeshifts into a calmer, refreshing, middle section, then shapeshifting again into an open improvisation with percussive hits on drums and piano creating a context for Landfermann’s bass to demonstrate sonic pecularities.

The music leads you in many directions, of nervous agitation, playful boppish treats, calm precision and avant-garde explorations into the nature of sonic interaction, and most often all in the same track.

Again, three outstanding musicians who bring us some of the best piano bass drums music around.

http://www.freejazzblog.org/2015/01/piano-trios.html

Advertisements

Free Jazz review by Chris Haines

CF312CDLuis Lopes Lisbon Berlin Trio – The Line (CF 312)
****
Masayuki Takayanagi used to encourage his students to have their own guitar trio, seeing it as the definitive ensemble for a guitarist to be able to learn, experiment within and lead. This was the unit that he felt his students could be ambitious with, the trio equally providing the basic elements of melody, harmony and rhythm. Many guitarists enjoy working within a traditional trio format of bass, drums & guitar and there are many great albums that have pushed the boundaries whilst using these instrumental forces. Luis Lopes is no different in this respect and he has previously released two excellent albums using the trio to great effect: What is When with Adam Lane & Igal Foni as well as the first album by the Lisbon Berlin Trio, comprising of Christian Lillinger (drums), Robert Landfermann (bass) & Lopes himself on guitar.

So it was with great excitement and expectant anticipation that I approached this album, especially after the excellent debut, which was a near masterpiece within the genre and complete with the same line-up.

The opener is Dark Suite (Prologue) providing a quiet and gentle, but slightly sinister start to the album with its tentatively bowed double bass, delicate percussion and diminished guitar motives. The feeling of this piece being revisited, altered and expanded further on its sister track Dark Suite (Epilogue) later in the album. At the heart of this album is the thirteen minute Mother Snake, a busy, industrious and chaotic sounding piece, which is full of energy during the first half of the track. The second half continues with the noise based material but in a continuous drone based way, discarding the more pointillistic texture of the beginning and creating an over-arching binary form where the two textures both contrast and compliment each other. Unlike the debut where there was a fine balance between the flowing free jazz playing and the forays into free improv, The Line places its emphasis slightly more on the noise-based materials and fragmented free improvisational textures.

It certainly seems that this trio is Luis Lopes’ experimentation unit that forges ahead with the sonic explorations that his other projects might benefit from in a more refined and subtler way. Having said that I much prefer the rough forms and purely creative play that the Lisbon Berlin Trio has to offer over that of his other work. This is at times a demanding album and due to the selection of materials that are worked with it is not as immediate as the debut, but the eventual pay-off is nearly as great.

http://www.freejazzblog.org/2015/02/luis-lopes-lisbon-berlin-trio-line.html

Improjazz review by David Cristol

CF312CDLuís Lopes Lisbon Berlin Trio – The Line (CF 312)
Signataire de plusieurs albums mémorables ces dernières années, à la tête de diverses formations, Luis Lopes a le don de convoquer de belles coalitions pour faire exister la musique qu’il a imaginée. Ainsi, « What is When » avec Adam Lane et Igal Foni en 2009, « Afterfall » avec Joe Giardullo, Sei Miguel, Benjamin Duboc et Harvey Sorgen en 2010, le premier opus du présent Lisbon Berlin Trio en 2011 (tous trois sur Clean Feed), « Electricity » et « Live in Madison » du Humanization 4tet (sur Ayler en 2010 et 2013, avec Rodrigo Amado et les frères Aaron et Stefan Gonzalez) ou le quartette Big Bold Black Bone « Clouds Clues » (Wide Ear Records, 2013, avec Marco von Orelli, Sheldon Suter et Travassos) sont des œuvres abouties et chatoyantes, avec pour dénominateur commun un guitariste incisif, orfèvre de la distorsion, sculpteur d’ambiances sonores aux reliefs roides, également capable d’apartés prolixes puisant dans le vocabulaire du jazz comme dans celui du rock. Le trio s’est produit au festival Jazz em Agosto en août 2014, pour un set privilégiant les drones musclés, si l’on peut se figurer un tel oxymore. Lopes convie l’auditeur à une nouvelle odyssée vertigineuse avec « The Line ». Les sources d’inspiration des compositions sont à trouver dans les sciences physiques, la littérature, la philosophie – et la musique. Anthony Braxton, Stephen Hawking, Fernando Pessoa, Robert Musil, Jean-Paul Sartre et Albert Camus ont questionné les mystères du temps et de l’existence sous différents angles et selon leurs domaines respectifs, et dont cet album (« The Line » ou « la ligne » renvoie à la représentation linéaire du temps de même qu’à la remise en cause de cette perception) se veut le reflet. Cela passe par les élans du leader, anguleux et inattendus mais toujours lisibles, tel un Eddie Hazel ayant troqué les fumigènes contre le scalpel. Cela passe par la comète Christian Lillinger (partenaire de Joachim Kühn et Pascal Niggenkemper), batteur flamboyant que l’on qualifierait volontiers d’indomptable si des passages comme Dark Suite (Epilogue) ne révélaient de sérieuses aptitudes à la délicatesse. Cela passe par la robustesse de Robert Landfermann (qui côtoie John Scofield sur « The Trio meets John Scofield », Pirouet Records et retrouve Lillinger aux côtés d’Achim Kaufmann sur « Grünen : Pith and Twig » chez Clean Feed, tous deux publiés fin 2014). Si sa contrebasse gronde doucement la plupart du temps, elle claque avec véhémence lorsque la situation l’exige – on n’irait pas lui chercher noise. Impressionnant alliage de force et de finesse, voici donc une nouvelle et tonifiante réussite à l’actif de Luis Lopes et de ses acolytes.

Free Jazz review by Stef

CF311Grünen – Pith & Twig (CF 311)
****½
Their debut album of 2010 has turned into the name of the trio consisting of Achim Kaufmann on piano, Robert Landfermann on bass and Christian Lillinger on drums. Their sophomore release delivers the promise of the first one, and we can only be sad that it took four years to hear them again on record.

Some tracks are very short, built around composed ideas, quite inventive, and full of open and unexpected interactions, others are longer, such as the albums centerpiece, “Foliage Misconstrued”, which is a nervous, angular, intense seventeen minute workout, with all three instruments giving their best in a complex dynamic that is both physical and lyrical, full of contradictions and inherent tension that suddenly turns into a slow eery soundscape, full of dark rumblings and distant scraping.

On “Chitin”, the extended techniques reign to create an ominous atmosphere of fragility and vulnerability, hesitating to see how far sounds can be stretched before they burst. “Mobiliar” brings us a percussion-heavy almost boppish intro that shapeshifts into a calmer, refreshing, middle section, then shapeshifting again into an open improvisation with percussive hits on drums and piano creating a context for Landfermann’s bass to demonstrate sonic pecularities.

The music leads you in many directions, of nervous agitation, playful boppish treats, calm precision and avant-garde explorations into the nature of sonic interaction, and most often all in the same track.

Again, three outstanding musicians who bring us some of the best piano bass drums music around.

http://www.freejazzblog.org/2015/01/piano-trios.html

Jazz.pt Best of 2014 list by Critics Poll

Os melhores de 2014

Mais um ano de crise, mais demonstrações de criatividade. Eis o balanço feito pela equipa da jazz.pt dos 12 meses que passaram, com os melhores entre os melhores e as listas individuais de quem escreve esta revista. Conclusão principal: no que à música nacional diz respeito, a colheita de 2014 foi de especial qualidade.

Melhores discos internacionais
CF306 CF302 CF301

Joe Morris Quartet: “Balance” (Clean Feed)
Vijay Iyer: “Mutations” (ECM)
Keith Jarrett / Charlie Haden: “Last Dance” (ECM)
Wadada Leo Smith: “The Great Lakes Suites” (TUM)
1982: “A/B” (Hubro)
Gorilla Mask: “Bite My Blues” (Clean Feed)
Fire! Orchestra: “Enter!” (Rune Grammofon)
The Bad Plus: “Inevitable Western” (Okeh)
Marc Ribot Trio: “Live at The Village Vanguard” (Pi)
Nigel Coombes / Steve Beresford: “White String’s Attached” (Emanem)
Steve Lehman Octet: “Mise en Abîme” (Pi)
Pharoah & The Underground: “Spiral Mercury” (Clean Feed)
Daunik Lazro / Benjamin Duboc / Didier Lasserre: “Sens Radiants” (Dark Tree Records)

Melhores discos nacionais
CF295 CF297 CF312CD

Rodrigo Amado Motion Trio & Peter Evans: “The Freedom Principle” (NoBusiness)
Sei Miguel: “Salvation Modes” (Clean Feed)
Luís Vicente / Rodrigo Pinheiro / Hernâni Faustino / Marco Franco: “Clocks & Clouds” (FMR)
Nate Wooley / Hugo Antunes / Chris Corsano: “Malus” (NoBusiness)
Rodrigo Amado: “Wire Quartet” (Clean Feed)
João Guimarães: “Zero” (TOAP)
João Lencastre’s Communion: “What is This All About?” (Auand)
João Hasselberg: “Truth Has to Be Given in Riddles” (Ed. de Autor)
Coreto: “Mergulho” (Carimbo Porta-Jazz)
Bande à Part: “Caixa-Prego” (Creative Sources)
Joel Silva: “Geyser” (Sintoma Records)
Vicente/Marjamaki: “Opacity” (JACC Records)
Luís Lopes Lisbon-Berlin Trio: “The Line” (Clean Feed)
Fail Better!: “Zero Sum” (JACC Records)

http://jazz.pt/artigos/2014/12/29/os-melhores-de-2014/

Sound of Music review by Joacim Nyberg

Nytt från Clean Feed

Portugisiska Clean Feed Records har en tämligen hög produktionstakt, nästan 30 skivor under 2014. Joacim Nyberg sitter på en liten hög nya releaser, åtta skivor med blandad musik av blandad kvalité.

Clean Feed är alltid ett spännande bolag. Musiken och kvalitén är blandad och man vet aldrig riktigt vad man får. Det är bara att lämna förutfattade meningar och förväntningar bakom sig och hugga in!

CF310Friends and Neighbors – Hymn for a Hungry Nation (CF 310)
Friends and Neighbors (F&N) är ett ungt band från Norge som spelar en uppdaterad och genuin musik full av referenser. Det är mycket jazz och bop, frijazz, impro, toner av modern konstmusik, men rötterna finns ändå tveklöst i 60-talets frihetssökande jazzutflykter. Bandnamnet kommer från Ornette Coleman, det gör musiken på något sätt också. Men det är en förenkling. Det ryms så mycket mer i F&Ns musik. Det är en moderniserad frijazz, en frijazz med stark personlighet. En solklar liknelse senare i tiden är Atomic, både till instrumentationen, soundet och kompositionsmässigt, men F&N har ett luftigare sound, mer utrymme och musiken rör väldigt mycket på sig. Det är även mer spjuveraktigt och musiken har sina skönhetsfel. De åtta spåren är en blandning av frifräs, ballader och subgrupperingar och det finns en spelglädje som smittar av sig. Samtliga medlemmar får mycket utrymme för solon och det är fem fantastiska musiker vi hör, lyssna särskilt på svenske Oscar Grönbergs skeva monkiga piano och Thomas Johanssons vansinnigt bra trumpet. F&N har spelat ihop ganska länge och det är ett mycket välsmort maskineri som utan några tveksamheter dundrar fram och skapar en skiva med enastående modern jazz full av liv.

Förra uppdateringen skrev jag om Leo-skivan SKEIN där en multinationell ensemble levererade enastående improvisationsmusik. Pianisten i den ensemblen heter Achim Kaufmann och han kan nu även höras på skivan Pith & Twig, den andra skivan från trion Grünen med basist Robert Landfermann och den unge trumslagaren Christian Lillinger. Kombinationen Landfermann/Lillinger återfinns även på skivan The Line, den andra från Lisbon Berlin Trio, med portugisen Luís Lopes på elgitarr.

CF311Grünen – Pith and Twig (CF 311)
I trion med Kaufmann bjuds det på underlig musik, långt ifrån gängse pianotriotjat, en upphackad impro som lämnar utrymme för slumpen. Jag har inga direkta referenser vilket känns befriande. Inga beats eller direkta grooves, snarare antydningar. Melodiskt fast atonalt. Kaufmann är skicklig på att väga tonerna och spela precis det som krävs, han är aldrig vräkig. Lillingers trumspel är mycket finurligt, han närmar sig den fria improvisationen med tekniken som vapen. Hans trummor flödar och puttrar men tar aldrig över. Balans och musikalitet. Landfermann har bra stuns i basen och pushar nästan mer än vad trummorna gör. De tre spelar tätt ihop och rör sig som i en dans. Men den lite stapplande och konstiga sorten. Just när man tror att man fattat stegen så gör trion något som vänder upp och ner på allt. Det är svårt att förstå och den plötsliga förvirringen känns underbar. Det är ovanlig och rolig musik som får en att haja till, tänka till och förundras. Det är rysligt bra.

CF312CDLuís Lopes Lisbon Berlin Trio – The Line (CF 312)
Landfermann/Lillinger fortsätter att leverera på skivan The Line. Den tredje medlemmen, och ledaren i Berlin Lisbon Trio, är som sagt portugisen Luís Lopes på elgitarr och nu är det helt annan musik det är tal om. Vi får distad elgitarr, distad kontrabas, mer rock, mer oväsen och mindre dynamik. Lättheten som fanns i trion med Kaufmann är som bortblåst och återfinnes endast i Lillingers mjukhårda touch. Lopes har ett gammalt tröttsamt rock/fusion-sound som mest maler på. Han tar lite för stor plats och saknar den där riktiga fingertoppskänslan. Tur att han har ett så förbaskat bra ”komp”, för Lopes är tyvärr den svagaste länken, och som vi alla vet är en kedja inte starkare än sin svagaste länk. Så trots Landfermann/Lillingers hjälteinsatser blir The Line en ostimulerande skiva.

CF313Velkro – Don’t Wait for the Revolution (CF 313)
Ytterligare en trio får vi på skivan Don’t Wait for the Revolution. Velkro är namnet på trion bestående av slovenske tenorisaxofonisten Boštjan Simon, norske gitarristen/basisten/elektrikern Stephan Meidell och portugisiske trummisen Luís Candeias. Trion har sina bakgrunder i Noise, hip-hop, alt-rock, electronica, improvisation och folklore och på Don’t Wait for the Revolution är det också en blandad musik som möter oss. Det är klart beatbaserad pop/rock med en folkton. Trion tar ett enkelt riff (som på ”Nolero”) eller en tonalitet (som på mörka ”Undercurrents”) och sedan bygger de sina improvisationer runt det. Musiken är flytande, men med tydlig rytmik och harmoni. Soundet är ganska polerat även om de också spräcker på lite grann som på ”Mayhem” (passande titel). Sista spåret ”Grinding” är ett Sonic Youth-inspirerat rockjam. Det är dock luftigt och låter fortfarande jazzigt. Jag tycker att det är trevlig musik, lite charmigt i sin enkelhet och otvungenhet.

CF314Zanussi 5 – Live in Coimbra (CF 314)
Skivorna The Line och Don’t Wait for the Revolution var båda väldigt rockiga, så Zanussi Fives Live in Coimbra hamnar i tydlig kontrast; det är jazz och inget annat. Vilket börjar bli ovanligt. Zanussi Five har skapat sig ett alldeles eget sound, dels tack vare den annorlunda sättningen kontrabas, trummor och tre saxar, och dels tack vare Zanussis starka men öppensinnade ledarskap. Musiken är uppbyggd kring formen ”groove, tema, soli, tema”. Det är välbeprövat men trots det bjuds man konstant på överraskningar. Per Zanussis låtar är otroligt listiga och känns samtidigt självklara och nyskapande. Förstaspåret ”Celestial” är hisnande vackert, en sakral stämning med högpitchade sköra sounds, medan andraspåret ”Blood Flower” är en riktig Zanussi-fräsare och ”Double Dream” har en orientalisk mystik. Jag tror att Zanussi Fives styrka ligger i just det att låtarna är så grymt bra. Och att det helt tveklöst är jazz, modern och transformerad, men ändå jazz. Dessutom är instrumentspelet också alltid av högsta klass. Det svänger och kränger, det är svett och jävlaranamma och fantastiskt roligt att lyssna på. Live in Coimbra är en riktigt bra jazzskiva från en väldigt speciell grupp.

CF316Brötzmann / Edwards / Noble – Soulfood Available (CF 316)
Något speciellt verkar även Peter Brötzmann ha hittat i John Edwards och Steve Noble. Denna, Brötzmanns (relativt) nya ”UK Trio”, har spelat mycket ihop de senaste åren och Soulfood Available är den tredje skivan där de tre muskelmännen står sida vid sida. Edwards och Noble är nog det köttigaste ”komp” jag vet. De är ett av mycket få komp som utmanar och eggar Brötzmann. På Soulfood Available eldas det på i sedvanlig ordning och det är fräsig frijazz som låter precis så man förväntar sig att den ska låta. Det är intet nytt men inte mig emot, jag är ett jättefan av både Brötzmann, Edwards och Noble och jag tar dem precis så som de är. Men det finns ändå även överraskningar på skivan: när trion går ner i dynamik, när melodier och luft får samsas på samma yta, då träder den där så kallade ”känslan” fram som gärna förskrämt drar sig tillbaka när det ska ösas på. Då blir musiken laddad och man får en chans att tränga djupt in i den och notera alla små gnistor som slår. Grejen är att det är ganska mycket ”lugna” partier. Börjar vi skönja ålderstecken från Brötzmann? Det är hur som helst en bra Brötzmann-skiva, inte extraordinär, men bra. Hans UK Trio fortsätter att leverera.

CF317De Beren Gieren / Susana Santos Silva – The Detour Fish (Live in Ljubljana) (CF 317)
En helt annorlunda trio är belgiska De Beren Gieren, bestående av Fulco Ottervanger (piano), Lieven Van Pée (bas) och Simon Segers (trummor). På skivan The Detour Fish, inspelad under Ljubljana Jazz Festival i somras, har de bjudit in härliga Susana Santos Silva på trumpet. Det är lätt och luftig modern improvisationsmusik med stark melodisk och rytmisk kärna. Det finns också en lite melankolisk ådra, kanske känns det lite eftertänksamt. Vilket blir problematiskt. För musiken känns något återhållsam och behärskad, till den grad att den inte riktigt lossnar. Det tänder inte till! Kompositionerna känns dessutom lite formlösa och då musiken bygger mycket på tillstånd blir det även lite stillastående. Det finns dock några undantag: ”Weirs” är ett av de tillfällen då det faktiskt tänder till, och då blir det intressant! Vidare är ”Slippery Men (on the riverbank)” en kvasijazzig historia med hetsigt pianospel. Det är när kvartetten bråkar lite som det blir som roligast. Tyvärr är det lite för sällan. De Beren Gieren är en fin trio, de skulle dock må bra av att härja lite mer. Santos Silva spelar som så ofta bra, men lyssna istället på henne i duo med Torbjörn Zetterberg (Almost Tomorrow, även den på Clean Feed), för där händer det grejer!

CF318Tony Malaby’s Tubacello – Scorpion Eater (CF 318)
Den sista skivan i denna Clean Feed-hög är med Tony Malaby’s Tubacello och heter Scorpion Eater. Malaby är en aktiv New York-saxofonist som har haft trios med cello/trummor och med tuba/trummor, men nu har han alltså kombinerat cello och tuba i en kvartett med sin sax plus trummor. När jag recenserade den senaste omgången från NoBusiness Records fanns där en skiva med Malaby där han spelar med cellisten Christopher Hoffman som även dyker upp här på Scorpion Eater. Det verkar vara ett inspirerat samarbete för de låter rysligt bra tillsammans. Dan Peck har vi hört spela äventyrlig tuba med bland andra Nate Wooley och han är kul att lyssna på. Bakom trummorna sitter John Hollenbeck som har den sällsynta förmågan att kombinera åttaarmad teknik, fjäderlätt anslag och driv. Han är en modern trummis med sinne för balans. Tony Malaby spelar både tenor- och sopransax på olika sätt. Sopranen låter lite slick och beräknande medan tenoren är härligt oborstad. Musiken då? Det är en blandad påse, allt från minimalistiska vyer till rockabilly-röj. Det är ganska mycket sax men alla får utrymme. Tuban ligger ofta lite i bakgrunden men förgyller musiken medan cellon ömsom axlar basistrollen, ömsom stråkar sig längst fram. Musiken är sprudlande, nyfiken och pigg. Scorpion Eater är en skiva som suger in mig och det händer saker hela tiden. Den är lite “otippad” och det glädjer mig.

Clean Feed har gett ut åtta skivor som alla föder tankar. Skivan med trion Grünen är ett måste, men Friends and Neighbors är också ruggigt bra. Tony Malabys Scorpion Eater är den mest överraskande skivan medan Brötzmann levererar själfull frijazz som bara han kan. Zanussi 5 bjuder som vanligt på underfundig modern jazz av högsta kvalité, medan övriga skivor inte riktigt slår an en sträng. Men så mycket bra musik Clean Feed har gett oss. Det är bara att tacka och bocka.

http://www.soundofmusic.nu/artikel/nytt-fran-clean-feed

Tom Hull – On The Web Best of 2014 list by Tom Hull

The Best Jazz Albums of 2014

1.Steve Lehman Octet: Mise en Abîme (Pi)
2.Duduvudu: The Gospel According to Dudu Pukwana (Edgetone)
3.Paul Shapiro: Shofarot Verses (Tzadik)
4.Revolutionary Snake Ensemble: Live Snakes (Accurate)
5.Digital Primitives: Lipsomuch/Soul Searchin’ (Hopscotch, 2CD)

CF3136.Velkro: Don’t Wait for the Revolution (Clean Feed)
7.Ivo Perelman: The Other Edge (Leo)
8.Rent Romus’ Life’s Blood Ensemble: Cimmerian Crossroads (Edgetone)


CF 2929.Kris Davis Trio: Waiting for You to Grow (Clean Feed)
10.Craig Handy: Craig Handy & 2nd Line Smith (Okeh)
11.Allen Lowe: Mulatto Radio: Field Recordings: 1-4 (Constant Sorrow, 4CD)
12.Farmers by Nature: Love and Ghosts (AUM Fidelity, 2CD)
13.Waclaw Zimpel To Tu Orchestra: Nature Moves (Fortune)
14.Jonas Kullhammar: Gentlemen (2014, Moserobie)
15.Regina Carter: Southern Comfort (Sony Masterworks)

CF 29316.Jonas Kullhammar/Torbjörn Zetterberg/Espen Aalberg: Basement Sessions Vol. 2 (Clean Feed)
17.Rich Halley 4: The Wisdom of Rocks (Pine Eagle)
18.Ben Flocks: Battle Mountain (self-released)
19.Peter Van Huffel/Michael Bates/Jeff Davis: Boom Crane (Fresh Sound New Talent)
20.John Hollenbeck/Alban Darche/Sébastien Boisseau/Samuel Blaser: JASS (Yolk)
21.Barbara Morrison: I Love You, Yes I Do (Savant)
22.Mary Halvorson/Michael Formanek/Tomas Fujiwara: Thumbscrew (Cuneiform)
23.Jon Lundbom & Big Five Chord: Liverevil (Hot Cup, 2CD)
24.Bobby Avey: Authority Melts From Me (Whirlwind)
25.Wadada Leo Smith/Jamie Saft/Joe Morris/Balasz Pandi: Red Hill (Rare Noise)
26.Free Nelson Mandoomjazz: The Shape of Doomjazz to Come/Saxophone Giganticus (RareNoise)
27.Dave Douglas/Chet Doxas/Steve Swallow/Jim Doxas: Riverside (Greenleaf Music)
28.François Carrier/Michel Lambert/Alexey Lapin: The Russian Concerts (FMR)
29.Joachim Kühn/Alexey Kruglov: Duo Art: Moscow (ACT)
30.Tom Rainey: Obbligato (Intakt)
31.Catherine Russell: Bring It Back (Jazz Village)
32.Michael Blake: Tiddy Boom (2014, Sunnyside)
33.Anne Waldman: Jaguar Harmonics (Fast Speaking Music)
CF29434.Eric Revis: In Memory of Things Yet Seen (Clean Feed)
35.Jason Ajemian: Folklords (Delmark)
36.Sonny Simmons/Delphine Latil/Thomas Bellier: Beyond the Planets (Improvising Beings, 2CD)
37.The Mark Lomax Trio: Isis & Osiris (Inarhyme)

CF29738.Rodrigo Amado: Wire Quartet (Clean Feed)
39.The Core Trio: The Core Trio With Matthew Shipp (self-released)
40.Mike DiRubbo: Threshold (Ksanti)
41.Michael Griener/Rudi Mahall/Jan Roder/Christof Thewes: Squakk: Willisau & Berlin (Intakt)

CF30742.Adam Lane’s Full Throttle Orchestra: Live in Ljubljana (Clean Feed)
43.Sonny Rollins: Road Shows: Volume 3 (2001-12, Okeh)
44.Marlene VerPlanck: I Give Up, I’m in Love (Audiophile)
45.Ivo Perelman/Karl Berger: Reverie (Leo)
46.The Microscopic Septet: Manhattan Moonrise (Cuneiform)
47.Audio One: An International Report (Audiographic)
48.Billy Bang/William Parker: Medicine Buddha (2009 [2014], NoBusiness)
49.The Young Mothers: A Mothers Work Is Never Done (Tektite)
50.Kali Z. Fasteau: Piano Rapture (Flying Note)
51.Andy Biskin Ibid: Act Necessary (Strudelmedia)
52.William Hooker & Liudas Mockunas: Live at the Vilnius Jazz Festival (NoBusiness)

CF31453.Zanussi 5: Live in Coimbra (Clean Feed)
54.Marcin Wasilewski Trio w/Joakim Milder: Spark of Life (ECM)
55.Ezra Weiss Sextet: Before You Know It: Live in Portland (Roark)
56.Assif Tsahar/Gerry Hemingway/Mark Dresser: Code Re(a)d (Hopscotch)
57.Noah Preminger: Background Music (Fresh Sound New Talent)
58.Richard Galliano: Sentimentale (Resonance)
CF309CD59.Cortex: Live! (Clean Feed)
60.Greg Abate Quartet: Motif (Whaling City Sound)
61.Sam Newsome: The Straight Horn of Africa: A Path to Liberation [The Art of the Soprano, Vol. 2] (self-released)
62.Vijay Iyer: Mutations (ECM)
63.Dave Burrell/Steve Swell: Turning Point NoBusiness)
64.Wadada Leo Smith: The Great Lakes Suites (TUM, 2CD)
65.Lajos Dudas Quartet: Live at Salzburger Jazzherbst (Jazz Sick -13)
CF312CD66.Luis Lopes Lisbon Berlin Trio: The Line (Clean Feed)
67.Moskus: Mestertyven (Hubro)
68.James Brandon Lewis: Divine Travels (Okeh)

http://tomhull.com/ocston/nm/notes/eoyjazz-14.php