Tag Archives: Grünen

Free Jazz review by Stef

CF311Grünen – Pith and Twig (CF 311)
****½
Their debut album of 2010 has turned into the name of the trio consisting of Achim Kaufmann on piano, Robert Landfermann on bass and Christian Lillinger on drums. Their sophomore release delivers the promise of the first one, and we can only be sad that it took four years to hear them again on record.

Some tracks are very short, built around composed ideas, quite inventive, and full of open and unexpected interactions, others are longer, such as the albums centerpiece, “Foliage Misconstrued”, which is a nervous, angular, intense seventeen minute workout, with all three instruments giving their best in a complex dynamic that is both physical and lyrical, full of contradictions and inherent tension that suddenly turns into a slow eery soundscape, full of dark rumblings and distant scraping.

On “Chitin”, the extended techniques reign to create an ominous atmosphere of fragility and vulnerability, hesitating to see how far sounds can be stretched before they burst. “Mobiliar” brings us a percussion-heavy almost boppish intro that shapeshifts into a calmer, refreshing, middle section, then shapeshifting again into an open improvisation with percussive hits on drums and piano creating a context for Landfermann’s bass to demonstrate sonic pecularities.

The music leads you in many directions, of nervous agitation, playful boppish treats, calm precision and avant-garde explorations into the nature of sonic interaction, and most often all in the same track.

Again, three outstanding musicians who bring us some of the best piano bass drums music around.

http://www.freejazzblog.org/2015/01/piano-trios.html

Free Jazz review by Stef

CF311Grünen – Pith & Twig (CF 311)
****½
Their debut album of 2010 has turned into the name of the trio consisting of Achim Kaufmann on piano, Robert Landfermann on bass and Christian Lillinger on drums. Their sophomore release delivers the promise of the first one, and we can only be sad that it took four years to hear them again on record.

Some tracks are very short, built around composed ideas, quite inventive, and full of open and unexpected interactions, others are longer, such as the albums centerpiece, “Foliage Misconstrued”, which is a nervous, angular, intense seventeen minute workout, with all three instruments giving their best in a complex dynamic that is both physical and lyrical, full of contradictions and inherent tension that suddenly turns into a slow eery soundscape, full of dark rumblings and distant scraping.

On “Chitin”, the extended techniques reign to create an ominous atmosphere of fragility and vulnerability, hesitating to see how far sounds can be stretched before they burst. “Mobiliar” brings us a percussion-heavy almost boppish intro that shapeshifts into a calmer, refreshing, middle section, then shapeshifting again into an open improvisation with percussive hits on drums and piano creating a context for Landfermann’s bass to demonstrate sonic pecularities.

The music leads you in many directions, of nervous agitation, playful boppish treats, calm precision and avant-garde explorations into the nature of sonic interaction, and most often all in the same track.

Again, three outstanding musicians who bring us some of the best piano bass drums music around.

http://www.freejazzblog.org/2015/01/piano-trios.html

Sound of Music review by Joacim Nyberg

Nytt från Clean Feed

Portugisiska Clean Feed Records har en tämligen hög produktionstakt, nästan 30 skivor under 2014. Joacim Nyberg sitter på en liten hög nya releaser, åtta skivor med blandad musik av blandad kvalité.

Clean Feed är alltid ett spännande bolag. Musiken och kvalitén är blandad och man vet aldrig riktigt vad man får. Det är bara att lämna förutfattade meningar och förväntningar bakom sig och hugga in!

CF310Friends and Neighbors – Hymn for a Hungry Nation (CF 310)
Friends and Neighbors (F&N) är ett ungt band från Norge som spelar en uppdaterad och genuin musik full av referenser. Det är mycket jazz och bop, frijazz, impro, toner av modern konstmusik, men rötterna finns ändå tveklöst i 60-talets frihetssökande jazzutflykter. Bandnamnet kommer från Ornette Coleman, det gör musiken på något sätt också. Men det är en förenkling. Det ryms så mycket mer i F&Ns musik. Det är en moderniserad frijazz, en frijazz med stark personlighet. En solklar liknelse senare i tiden är Atomic, både till instrumentationen, soundet och kompositionsmässigt, men F&N har ett luftigare sound, mer utrymme och musiken rör väldigt mycket på sig. Det är även mer spjuveraktigt och musiken har sina skönhetsfel. De åtta spåren är en blandning av frifräs, ballader och subgrupperingar och det finns en spelglädje som smittar av sig. Samtliga medlemmar får mycket utrymme för solon och det är fem fantastiska musiker vi hör, lyssna särskilt på svenske Oscar Grönbergs skeva monkiga piano och Thomas Johanssons vansinnigt bra trumpet. F&N har spelat ihop ganska länge och det är ett mycket välsmort maskineri som utan några tveksamheter dundrar fram och skapar en skiva med enastående modern jazz full av liv.

Förra uppdateringen skrev jag om Leo-skivan SKEIN där en multinationell ensemble levererade enastående improvisationsmusik. Pianisten i den ensemblen heter Achim Kaufmann och han kan nu även höras på skivan Pith & Twig, den andra skivan från trion Grünen med basist Robert Landfermann och den unge trumslagaren Christian Lillinger. Kombinationen Landfermann/Lillinger återfinns även på skivan The Line, den andra från Lisbon Berlin Trio, med portugisen Luís Lopes på elgitarr.

CF311Grünen – Pith and Twig (CF 311)
I trion med Kaufmann bjuds det på underlig musik, långt ifrån gängse pianotriotjat, en upphackad impro som lämnar utrymme för slumpen. Jag har inga direkta referenser vilket känns befriande. Inga beats eller direkta grooves, snarare antydningar. Melodiskt fast atonalt. Kaufmann är skicklig på att väga tonerna och spela precis det som krävs, han är aldrig vräkig. Lillingers trumspel är mycket finurligt, han närmar sig den fria improvisationen med tekniken som vapen. Hans trummor flödar och puttrar men tar aldrig över. Balans och musikalitet. Landfermann har bra stuns i basen och pushar nästan mer än vad trummorna gör. De tre spelar tätt ihop och rör sig som i en dans. Men den lite stapplande och konstiga sorten. Just när man tror att man fattat stegen så gör trion något som vänder upp och ner på allt. Det är svårt att förstå och den plötsliga förvirringen känns underbar. Det är ovanlig och rolig musik som får en att haja till, tänka till och förundras. Det är rysligt bra.

CF312CDLuís Lopes Lisbon Berlin Trio – The Line (CF 312)
Landfermann/Lillinger fortsätter att leverera på skivan The Line. Den tredje medlemmen, och ledaren i Berlin Lisbon Trio, är som sagt portugisen Luís Lopes på elgitarr och nu är det helt annan musik det är tal om. Vi får distad elgitarr, distad kontrabas, mer rock, mer oväsen och mindre dynamik. Lättheten som fanns i trion med Kaufmann är som bortblåst och återfinnes endast i Lillingers mjukhårda touch. Lopes har ett gammalt tröttsamt rock/fusion-sound som mest maler på. Han tar lite för stor plats och saknar den där riktiga fingertoppskänslan. Tur att han har ett så förbaskat bra ”komp”, för Lopes är tyvärr den svagaste länken, och som vi alla vet är en kedja inte starkare än sin svagaste länk. Så trots Landfermann/Lillingers hjälteinsatser blir The Line en ostimulerande skiva.

CF313Velkro – Don’t Wait for the Revolution (CF 313)
Ytterligare en trio får vi på skivan Don’t Wait for the Revolution. Velkro är namnet på trion bestående av slovenske tenorisaxofonisten Boštjan Simon, norske gitarristen/basisten/elektrikern Stephan Meidell och portugisiske trummisen Luís Candeias. Trion har sina bakgrunder i Noise, hip-hop, alt-rock, electronica, improvisation och folklore och på Don’t Wait for the Revolution är det också en blandad musik som möter oss. Det är klart beatbaserad pop/rock med en folkton. Trion tar ett enkelt riff (som på ”Nolero”) eller en tonalitet (som på mörka ”Undercurrents”) och sedan bygger de sina improvisationer runt det. Musiken är flytande, men med tydlig rytmik och harmoni. Soundet är ganska polerat även om de också spräcker på lite grann som på ”Mayhem” (passande titel). Sista spåret ”Grinding” är ett Sonic Youth-inspirerat rockjam. Det är dock luftigt och låter fortfarande jazzigt. Jag tycker att det är trevlig musik, lite charmigt i sin enkelhet och otvungenhet.

CF314Zanussi 5 – Live in Coimbra (CF 314)
Skivorna The Line och Don’t Wait for the Revolution var båda väldigt rockiga, så Zanussi Fives Live in Coimbra hamnar i tydlig kontrast; det är jazz och inget annat. Vilket börjar bli ovanligt. Zanussi Five har skapat sig ett alldeles eget sound, dels tack vare den annorlunda sättningen kontrabas, trummor och tre saxar, och dels tack vare Zanussis starka men öppensinnade ledarskap. Musiken är uppbyggd kring formen ”groove, tema, soli, tema”. Det är välbeprövat men trots det bjuds man konstant på överraskningar. Per Zanussis låtar är otroligt listiga och känns samtidigt självklara och nyskapande. Förstaspåret ”Celestial” är hisnande vackert, en sakral stämning med högpitchade sköra sounds, medan andraspåret ”Blood Flower” är en riktig Zanussi-fräsare och ”Double Dream” har en orientalisk mystik. Jag tror att Zanussi Fives styrka ligger i just det att låtarna är så grymt bra. Och att det helt tveklöst är jazz, modern och transformerad, men ändå jazz. Dessutom är instrumentspelet också alltid av högsta klass. Det svänger och kränger, det är svett och jävlaranamma och fantastiskt roligt att lyssna på. Live in Coimbra är en riktigt bra jazzskiva från en väldigt speciell grupp.

CF316Brötzmann / Edwards / Noble – Soulfood Available (CF 316)
Något speciellt verkar även Peter Brötzmann ha hittat i John Edwards och Steve Noble. Denna, Brötzmanns (relativt) nya ”UK Trio”, har spelat mycket ihop de senaste åren och Soulfood Available är den tredje skivan där de tre muskelmännen står sida vid sida. Edwards och Noble är nog det köttigaste ”komp” jag vet. De är ett av mycket få komp som utmanar och eggar Brötzmann. På Soulfood Available eldas det på i sedvanlig ordning och det är fräsig frijazz som låter precis så man förväntar sig att den ska låta. Det är intet nytt men inte mig emot, jag är ett jättefan av både Brötzmann, Edwards och Noble och jag tar dem precis så som de är. Men det finns ändå även överraskningar på skivan: när trion går ner i dynamik, när melodier och luft får samsas på samma yta, då träder den där så kallade ”känslan” fram som gärna förskrämt drar sig tillbaka när det ska ösas på. Då blir musiken laddad och man får en chans att tränga djupt in i den och notera alla små gnistor som slår. Grejen är att det är ganska mycket ”lugna” partier. Börjar vi skönja ålderstecken från Brötzmann? Det är hur som helst en bra Brötzmann-skiva, inte extraordinär, men bra. Hans UK Trio fortsätter att leverera.

CF317De Beren Gieren / Susana Santos Silva – The Detour Fish (Live in Ljubljana) (CF 317)
En helt annorlunda trio är belgiska De Beren Gieren, bestående av Fulco Ottervanger (piano), Lieven Van Pée (bas) och Simon Segers (trummor). På skivan The Detour Fish, inspelad under Ljubljana Jazz Festival i somras, har de bjudit in härliga Susana Santos Silva på trumpet. Det är lätt och luftig modern improvisationsmusik med stark melodisk och rytmisk kärna. Det finns också en lite melankolisk ådra, kanske känns det lite eftertänksamt. Vilket blir problematiskt. För musiken känns något återhållsam och behärskad, till den grad att den inte riktigt lossnar. Det tänder inte till! Kompositionerna känns dessutom lite formlösa och då musiken bygger mycket på tillstånd blir det även lite stillastående. Det finns dock några undantag: ”Weirs” är ett av de tillfällen då det faktiskt tänder till, och då blir det intressant! Vidare är ”Slippery Men (on the riverbank)” en kvasijazzig historia med hetsigt pianospel. Det är när kvartetten bråkar lite som det blir som roligast. Tyvärr är det lite för sällan. De Beren Gieren är en fin trio, de skulle dock må bra av att härja lite mer. Santos Silva spelar som så ofta bra, men lyssna istället på henne i duo med Torbjörn Zetterberg (Almost Tomorrow, även den på Clean Feed), för där händer det grejer!

CF318Tony Malaby’s Tubacello – Scorpion Eater (CF 318)
Den sista skivan i denna Clean Feed-hög är med Tony Malaby’s Tubacello och heter Scorpion Eater. Malaby är en aktiv New York-saxofonist som har haft trios med cello/trummor och med tuba/trummor, men nu har han alltså kombinerat cello och tuba i en kvartett med sin sax plus trummor. När jag recenserade den senaste omgången från NoBusiness Records fanns där en skiva med Malaby där han spelar med cellisten Christopher Hoffman som även dyker upp här på Scorpion Eater. Det verkar vara ett inspirerat samarbete för de låter rysligt bra tillsammans. Dan Peck har vi hört spela äventyrlig tuba med bland andra Nate Wooley och han är kul att lyssna på. Bakom trummorna sitter John Hollenbeck som har den sällsynta förmågan att kombinera åttaarmad teknik, fjäderlätt anslag och driv. Han är en modern trummis med sinne för balans. Tony Malaby spelar både tenor- och sopransax på olika sätt. Sopranen låter lite slick och beräknande medan tenoren är härligt oborstad. Musiken då? Det är en blandad påse, allt från minimalistiska vyer till rockabilly-röj. Det är ganska mycket sax men alla får utrymme. Tuban ligger ofta lite i bakgrunden men förgyller musiken medan cellon ömsom axlar basistrollen, ömsom stråkar sig längst fram. Musiken är sprudlande, nyfiken och pigg. Scorpion Eater är en skiva som suger in mig och det händer saker hela tiden. Den är lite “otippad” och det glädjer mig.

Clean Feed har gett ut åtta skivor som alla föder tankar. Skivan med trion Grünen är ett måste, men Friends and Neighbors är också ruggigt bra. Tony Malabys Scorpion Eater är den mest överraskande skivan medan Brötzmann levererar själfull frijazz som bara han kan. Zanussi 5 bjuder som vanligt på underfundig modern jazz av högsta kvalité, medan övriga skivor inte riktigt slår an en sträng. Men så mycket bra musik Clean Feed har gett oss. Det är bara att tacka och bocka.

http://www.soundofmusic.nu/artikel/nytt-fran-clean-feed

All About Jazz-Italy review by Vincenzo Roggero

Achim Kaufmann – Robert Landfermann – Christian Lillinger – Grunen (CF 202)
Valutazione: 4 stelle
Non avevano mai suonato insieme, prima di questo concerto di Colonia, registrato senza una prova, senza un canovaccio, senza un segno di matita su un foglio di carta che potesse fungere da minimo riferimento. E non si direbbe proprio ascoltando Grunen! Perché il pianista Achim Kaufmann (esperienze con Michael Moore, John Hollenbeck, Jim Black, Mark Dresser, Han Bennink, Chris Speed) il contrabbassista Robert Landfermann (già con Joachim Kühn, Simon Nabatov, Urs Leimgruber, Tobias Delius, Rudi Mahall) e il batterista Lilian Lillinger (Alexander von Schlippenbach, Leo Smith, Barre Phillips, David Liebman and John Tchicai) licenziano un album coeso, maturo, dall’ intenso interplay, profondamente musicale.

I tre modellano i suoni come creta, mutandone continuamente la forma, il grado di viscosità e di lucentezza. Kaufmann attraverso un pianismo dal fraseggio irregolare, aperto, che procede per impulsi, imprevisti e accidenti, dove le singole note appaiono maestose nella loro solitudine. Lillinger con un drumming quasi invisibile per delicatezza e tocco, Landfermann muovendosi tra pulsazioni minimaliste, glissandi e un azzeccato uso degli armonici.

Unica eccezione “Ur” il brano numero sette, dalla iniziale linea melodica dolce ed esplicita, che acquista progressivamente furori alla Cecil Taylor in un turbinio denso, scuro, asfissiante. Una azzeccata anomalia che oltre ad evidenziare le straordinarie qualità strumentali dei musicisti contribuisce ad aumentare il fascino di un disco per certi versi sorprendente.

Gapplegate Music review by Grego Edwards

Grunen Gets A Green Light For Its Advanced Piano Trio Improv

Achim Kaufmann / Robert Landfermann / Christian Lillinger – Grünen (CF 202)
We are back again on a Monday morning after a recharging weekend. And we greet the week with a strong piano trio whose new album is titled appropriately Grunen (Clean Feed 202). The music is like a luxuriant springing up of plant life. And like a naturally flourishing patch of green the music does not follow a regimented order of how to develop and grow in tandem, but rather fills the spaces and leaves others in ways that are anarchically beautiful.

For the record (and otherwise) Grunen features pianist Adam Kaufmann, bassist Robert Landfermann and Christian Lillinger on the drums. This is most definitely NOT a Bill Evans type trio. It begins and ends on the edges of musical abstraction. Each member is integral to the whole. Adam Kaufmann plays with a great variety of attacks (including the conventional, inside-the-piano and prepared). He creates brilliantly brittle new music-oriented clusters, melodic fragments and sharply edged chords while Landfermann and Lillinger work to create a sponteneously out counterpoint of sounds and pitch-noise eruptions.

This is by now an approach that has a fairly long lineage from early Bley and Cecil through to a good number of others.

And it’s not that what they are doing is brand spanking new on the improv scene. What counts is that they do it so well. It’s obvious on listening that all three musicians have gained a real control and facility for the outside improvisational possibilities of their instruments and they combine together in ways that fascinate and provoke your attention.

The out piano trio has a winning new three-way promulgation on Grunen. It’s really four-way, though, because you the listener are invited, even required to participate by unraveling the inherent logic of their free dialogs. There’s much here to piece together in the aural imagination. Very much recommended.
http://gapplegatemusicreview.blogspot.com/

Free Jazz review by Stef Gissels

Achim Kaufmann, Robert Landfermann, Christian Lillinger – Grünen (CF 202)
****½

Your humble servant gets loads of CDs by many labels and musicians, many more than are possible to even listen to, let alone review them all for you. Many of the ones that I do not review have one thing in common : lack of musicality.

Sometimes the ideas are there, but at a cerebral level, or it is creative just to be creative, or different just to be different, or loud just to be loud, or shocking just to be shocking. Being musical and sensing music (flow, sound, pace, interaction, …) requires talent, and not just conceptual thought and technical skills.

This German trio embodies this notion of “musicality”, expressed on these eight improvisations. They bring a mixture of jazz and free improv, but all with an incredible sense of lyricism and tension. The latter is the result of the many variations and daring contrasts between the three instruments, with strange shifts of roles between which is the melodic and which the rhythmic instrument. The tension also arises from the contrast between light and almost impressionistic moments with dark and rhythmic passages, as on the long “Khaki”.

The beauty of it all lies in the captivating story-telling, with new storylines opening regularly, driving the attention and anticipation forward, waiting to hear what’s coming next, engulfing you in the process, sometimes overwhelming, but certainly dragging you on, through unexpected sonic explorations as on “Reed” or “Loden”, with weird twists and turns, or tranquil sensitivity as on “Ur”, but fascinating throughout.

The title of the album means “greens” as in the various shades of color and is also reflected in the titles of the tracks, free associations of the word “green”, but in line with their music, not the ones that are predictable, and like the color, the music is all very fresh and pristine, shades of the same material, yet entirely different.

They create something new with a “traditional” piano trio, with a high level of musicality and creativity. These three artists do not play music, they are music.
http://freejazz-stef.blogspot.com/

All About Jazz-New York review by Andrey Henkin

G9 Gipfel – Berlin (Jazzwerkstatt)

Drummer Han Bennink, part of the first wave of truly European jazz musicians, felt that he was continuing, albeit indirectly, a rhythmic tradition coming out of the drum corps of countries like Switzerland and Scotland. Other generations have followed, filled with players who used the accomplishments of Bennink, as well as others like Paul Lovens, Pierre Favre, Aldo Romano or Jacques Thollot (to give one example per country), as a template. German drummer Christian Lillinger, 27, who studied with another accomplished European in Günter Baby Sommer, is part of the latest wave, lending his talents to a wide array of projects. Though he is one of nine participants on Berlin, from G9 Gipfel (meaning “peak”), Lillinger’s drumming is crucial in corralling the various personalities involved. Trombonist Gerhard Gschlössl is the nominal leader of this ensemble but players like trumpeter Axel Dörner, saxist Tobias Delius and bass clarinetist Rudi Mahall are quite capable of yanking the leash of their master. Filling out the nonet are alto saxist Wanja Slavin, guitarist John Schröder, bassist Johannes Fink and, in a very rare turn as a sideman, pianist Alexander von Schlippenbach, éminence grisé in European jazz since the ‘60s. Only four contribute compositions but these lurch drunkenly from Gschlössl’s proto-bop swingers reminiscent of mid ‘60s Blue Note and Mahall’s rumpled avant excursion to Dörner’s hypercerebral musing and Fink’s kinetic, almost centerless sketches. So Lillinger has to be all kinds of drummers, as in as he is out, changing radically while maintaining his own aesthetic, all of which he does with a range impressive in one so relatively new to the scene.

First Reason is Lillinger’s debut under his own name, though he has previously released albums with the cooperative group Hyperactive Kid and several
other improvised, leaderless sessions. Delius and Slavin are part of the group, buoyed by the double double basses of Jonas Westergaard and Robert
Landfermann. The elder statesman here is pianist Joachim Kühn, one of the few jazz musicians actively working in what was East Germany in the early ‘60s.
Lillinger features as both writer and player on this album, penning 8 of the 11 tunes but, since this is a debut, it has the typical stylistic waywardness that can
make for an uneven listen. All of the tunes are good, especially the Vandermark-ian workout “Patient” but it is often hard to see how they connect, particularly
the ones featuring Kühn, which sound of another era, perhaps the pianist’s time with BYG-Actuel. The most interesting thing about the album is how, despite
having two horns in the frontline, First Reason is really dominated by the two varying approaches of Westergaard and Landfermann in tandem, Lillinger
skittering around them like a child mischievously running between the legs of his parent.

Lillinger’s latest project is a trio session of eight presumably improvised tunes with pianist Achim Kaufmann and bassist Landfermann. One can’t help
but think of archetypes of the free European piano trio:Howard Riley, Wolfgang Dauner, Siegfried Kessler, Joachim Kühn. Snatches of all those come through on
Grünen, a mélange of proto-classical, subversive swing and folksy impudence. Kaufmann is of an earlier generation of European improvisers, about two
decades older than the rhythm section. But do not presume unspoken leadership of this session. As he’s proven in the aforementioned album, his solo disc Null
and quartet outing Nicht Ohne Robert Volume 1 (also with Lillinger), Landfermann is a player firmly following Europe’s also-mighty bassist tradition. And here Lillinger can punctuate, cajole, react, ignore and bring to the fore all of his breadth as a player in an ensemble one-third the size of Berlin and without worrying about bandleading as on First Reason. As he gets older, Lillinger will be able to dominate a session like a Bennink without seemingly trying to but it’s heartening to see that European avant garde keeps attracting new adherents.