Tag Archives: John Edwards

Sound of Music review by Joacim Nyberg

Nytt från Clean Feed

Portugisiska Clean Feed Records har en tämligen hög produktionstakt, nästan 30 skivor under 2014. Joacim Nyberg sitter på en liten hög nya releaser, åtta skivor med blandad musik av blandad kvalité.

Clean Feed är alltid ett spännande bolag. Musiken och kvalitén är blandad och man vet aldrig riktigt vad man får. Det är bara att lämna förutfattade meningar och förväntningar bakom sig och hugga in!

CF310Friends and Neighbors – Hymn for a Hungry Nation (CF 310)
Friends and Neighbors (F&N) är ett ungt band från Norge som spelar en uppdaterad och genuin musik full av referenser. Det är mycket jazz och bop, frijazz, impro, toner av modern konstmusik, men rötterna finns ändå tveklöst i 60-talets frihetssökande jazzutflykter. Bandnamnet kommer från Ornette Coleman, det gör musiken på något sätt också. Men det är en förenkling. Det ryms så mycket mer i F&Ns musik. Det är en moderniserad frijazz, en frijazz med stark personlighet. En solklar liknelse senare i tiden är Atomic, både till instrumentationen, soundet och kompositionsmässigt, men F&N har ett luftigare sound, mer utrymme och musiken rör väldigt mycket på sig. Det är även mer spjuveraktigt och musiken har sina skönhetsfel. De åtta spåren är en blandning av frifräs, ballader och subgrupperingar och det finns en spelglädje som smittar av sig. Samtliga medlemmar får mycket utrymme för solon och det är fem fantastiska musiker vi hör, lyssna särskilt på svenske Oscar Grönbergs skeva monkiga piano och Thomas Johanssons vansinnigt bra trumpet. F&N har spelat ihop ganska länge och det är ett mycket välsmort maskineri som utan några tveksamheter dundrar fram och skapar en skiva med enastående modern jazz full av liv.

Förra uppdateringen skrev jag om Leo-skivan SKEIN där en multinationell ensemble levererade enastående improvisationsmusik. Pianisten i den ensemblen heter Achim Kaufmann och han kan nu även höras på skivan Pith & Twig, den andra skivan från trion Grünen med basist Robert Landfermann och den unge trumslagaren Christian Lillinger. Kombinationen Landfermann/Lillinger återfinns även på skivan The Line, den andra från Lisbon Berlin Trio, med portugisen Luís Lopes på elgitarr.

CF311Grünen – Pith and Twig (CF 311)
I trion med Kaufmann bjuds det på underlig musik, långt ifrån gängse pianotriotjat, en upphackad impro som lämnar utrymme för slumpen. Jag har inga direkta referenser vilket känns befriande. Inga beats eller direkta grooves, snarare antydningar. Melodiskt fast atonalt. Kaufmann är skicklig på att väga tonerna och spela precis det som krävs, han är aldrig vräkig. Lillingers trumspel är mycket finurligt, han närmar sig den fria improvisationen med tekniken som vapen. Hans trummor flödar och puttrar men tar aldrig över. Balans och musikalitet. Landfermann har bra stuns i basen och pushar nästan mer än vad trummorna gör. De tre spelar tätt ihop och rör sig som i en dans. Men den lite stapplande och konstiga sorten. Just när man tror att man fattat stegen så gör trion något som vänder upp och ner på allt. Det är svårt att förstå och den plötsliga förvirringen känns underbar. Det är ovanlig och rolig musik som får en att haja till, tänka till och förundras. Det är rysligt bra.

CF312CDLuís Lopes Lisbon Berlin Trio – The Line (CF 312)
Landfermann/Lillinger fortsätter att leverera på skivan The Line. Den tredje medlemmen, och ledaren i Berlin Lisbon Trio, är som sagt portugisen Luís Lopes på elgitarr och nu är det helt annan musik det är tal om. Vi får distad elgitarr, distad kontrabas, mer rock, mer oväsen och mindre dynamik. Lättheten som fanns i trion med Kaufmann är som bortblåst och återfinnes endast i Lillingers mjukhårda touch. Lopes har ett gammalt tröttsamt rock/fusion-sound som mest maler på. Han tar lite för stor plats och saknar den där riktiga fingertoppskänslan. Tur att han har ett så förbaskat bra ”komp”, för Lopes är tyvärr den svagaste länken, och som vi alla vet är en kedja inte starkare än sin svagaste länk. Så trots Landfermann/Lillingers hjälteinsatser blir The Line en ostimulerande skiva.

CF313Velkro – Don’t Wait for the Revolution (CF 313)
Ytterligare en trio får vi på skivan Don’t Wait for the Revolution. Velkro är namnet på trion bestående av slovenske tenorisaxofonisten Boštjan Simon, norske gitarristen/basisten/elektrikern Stephan Meidell och portugisiske trummisen Luís Candeias. Trion har sina bakgrunder i Noise, hip-hop, alt-rock, electronica, improvisation och folklore och på Don’t Wait for the Revolution är det också en blandad musik som möter oss. Det är klart beatbaserad pop/rock med en folkton. Trion tar ett enkelt riff (som på ”Nolero”) eller en tonalitet (som på mörka ”Undercurrents”) och sedan bygger de sina improvisationer runt det. Musiken är flytande, men med tydlig rytmik och harmoni. Soundet är ganska polerat även om de också spräcker på lite grann som på ”Mayhem” (passande titel). Sista spåret ”Grinding” är ett Sonic Youth-inspirerat rockjam. Det är dock luftigt och låter fortfarande jazzigt. Jag tycker att det är trevlig musik, lite charmigt i sin enkelhet och otvungenhet.

CF314Zanussi 5 – Live in Coimbra (CF 314)
Skivorna The Line och Don’t Wait for the Revolution var båda väldigt rockiga, så Zanussi Fives Live in Coimbra hamnar i tydlig kontrast; det är jazz och inget annat. Vilket börjar bli ovanligt. Zanussi Five har skapat sig ett alldeles eget sound, dels tack vare den annorlunda sättningen kontrabas, trummor och tre saxar, och dels tack vare Zanussis starka men öppensinnade ledarskap. Musiken är uppbyggd kring formen ”groove, tema, soli, tema”. Det är välbeprövat men trots det bjuds man konstant på överraskningar. Per Zanussis låtar är otroligt listiga och känns samtidigt självklara och nyskapande. Förstaspåret ”Celestial” är hisnande vackert, en sakral stämning med högpitchade sköra sounds, medan andraspåret ”Blood Flower” är en riktig Zanussi-fräsare och ”Double Dream” har en orientalisk mystik. Jag tror att Zanussi Fives styrka ligger i just det att låtarna är så grymt bra. Och att det helt tveklöst är jazz, modern och transformerad, men ändå jazz. Dessutom är instrumentspelet också alltid av högsta klass. Det svänger och kränger, det är svett och jävlaranamma och fantastiskt roligt att lyssna på. Live in Coimbra är en riktigt bra jazzskiva från en väldigt speciell grupp.

CF316Brötzmann / Edwards / Noble – Soulfood Available (CF 316)
Något speciellt verkar även Peter Brötzmann ha hittat i John Edwards och Steve Noble. Denna, Brötzmanns (relativt) nya ”UK Trio”, har spelat mycket ihop de senaste åren och Soulfood Available är den tredje skivan där de tre muskelmännen står sida vid sida. Edwards och Noble är nog det köttigaste ”komp” jag vet. De är ett av mycket få komp som utmanar och eggar Brötzmann. På Soulfood Available eldas det på i sedvanlig ordning och det är fräsig frijazz som låter precis så man förväntar sig att den ska låta. Det är intet nytt men inte mig emot, jag är ett jättefan av både Brötzmann, Edwards och Noble och jag tar dem precis så som de är. Men det finns ändå även överraskningar på skivan: när trion går ner i dynamik, när melodier och luft får samsas på samma yta, då träder den där så kallade ”känslan” fram som gärna förskrämt drar sig tillbaka när det ska ösas på. Då blir musiken laddad och man får en chans att tränga djupt in i den och notera alla små gnistor som slår. Grejen är att det är ganska mycket ”lugna” partier. Börjar vi skönja ålderstecken från Brötzmann? Det är hur som helst en bra Brötzmann-skiva, inte extraordinär, men bra. Hans UK Trio fortsätter att leverera.

CF317De Beren Gieren / Susana Santos Silva – The Detour Fish (Live in Ljubljana) (CF 317)
En helt annorlunda trio är belgiska De Beren Gieren, bestående av Fulco Ottervanger (piano), Lieven Van Pée (bas) och Simon Segers (trummor). På skivan The Detour Fish, inspelad under Ljubljana Jazz Festival i somras, har de bjudit in härliga Susana Santos Silva på trumpet. Det är lätt och luftig modern improvisationsmusik med stark melodisk och rytmisk kärna. Det finns också en lite melankolisk ådra, kanske känns det lite eftertänksamt. Vilket blir problematiskt. För musiken känns något återhållsam och behärskad, till den grad att den inte riktigt lossnar. Det tänder inte till! Kompositionerna känns dessutom lite formlösa och då musiken bygger mycket på tillstånd blir det även lite stillastående. Det finns dock några undantag: ”Weirs” är ett av de tillfällen då det faktiskt tänder till, och då blir det intressant! Vidare är ”Slippery Men (on the riverbank)” en kvasijazzig historia med hetsigt pianospel. Det är när kvartetten bråkar lite som det blir som roligast. Tyvärr är det lite för sällan. De Beren Gieren är en fin trio, de skulle dock må bra av att härja lite mer. Santos Silva spelar som så ofta bra, men lyssna istället på henne i duo med Torbjörn Zetterberg (Almost Tomorrow, även den på Clean Feed), för där händer det grejer!

CF318Tony Malaby’s Tubacello – Scorpion Eater (CF 318)
Den sista skivan i denna Clean Feed-hög är med Tony Malaby’s Tubacello och heter Scorpion Eater. Malaby är en aktiv New York-saxofonist som har haft trios med cello/trummor och med tuba/trummor, men nu har han alltså kombinerat cello och tuba i en kvartett med sin sax plus trummor. När jag recenserade den senaste omgången från NoBusiness Records fanns där en skiva med Malaby där han spelar med cellisten Christopher Hoffman som även dyker upp här på Scorpion Eater. Det verkar vara ett inspirerat samarbete för de låter rysligt bra tillsammans. Dan Peck har vi hört spela äventyrlig tuba med bland andra Nate Wooley och han är kul att lyssna på. Bakom trummorna sitter John Hollenbeck som har den sällsynta förmågan att kombinera åttaarmad teknik, fjäderlätt anslag och driv. Han är en modern trummis med sinne för balans. Tony Malaby spelar både tenor- och sopransax på olika sätt. Sopranen låter lite slick och beräknande medan tenoren är härligt oborstad. Musiken då? Det är en blandad påse, allt från minimalistiska vyer till rockabilly-röj. Det är ganska mycket sax men alla får utrymme. Tuban ligger ofta lite i bakgrunden men förgyller musiken medan cellon ömsom axlar basistrollen, ömsom stråkar sig längst fram. Musiken är sprudlande, nyfiken och pigg. Scorpion Eater är en skiva som suger in mig och det händer saker hela tiden. Den är lite “otippad” och det glädjer mig.

Clean Feed har gett ut åtta skivor som alla föder tankar. Skivan med trion Grünen är ett måste, men Friends and Neighbors är också ruggigt bra. Tony Malabys Scorpion Eater är den mest överraskande skivan medan Brötzmann levererar själfull frijazz som bara han kan. Zanussi 5 bjuder som vanligt på underfundig modern jazz av högsta kvalité, medan övriga skivor inte riktigt slår an en sträng. Men så mycket bra musik Clean Feed har gett oss. Det är bara att tacka och bocka.

http://www.soundofmusic.nu/artikel/nytt-fran-clean-feed

Advertisements

All About Jazz review by Mark Corroto

CF316Peter Brotzmann/John Edwards/Steve Noble – Soulfood Available (CF 316)
****
Listeners often ask where to begin listening to the music of Peter Brötzmann. Recording for nearly 50 years (yes, five-0), he has amassed a discography that totals nearly 300 recordings. Do you start back in the Machine Gun days and his work with FMP, fast forward to Material and Last Exit or his grand projects, the Chicago Tentet and Sonore with Ken Vandermark and Mats Gustafsson?

The answer is that his career is like a river. While you cannot step into the Rhine, the Rhone or the Monongahela in the same place twice, any where you drop a needle or press play on a Brotzmann date is an immersion into the depths of his music. The live trio date is a fine place to start or continue, for that matter, with the Brotzmann experience.

This live date from the Ljubljana Jazz Festival in 2013 finds the saxophonist with the London improvisers John Edwards (bass) and Steve Noble (drums). Their very first meeting in 2010 is documented with The Worse the Better (Otoroku, 2012) and the trio also recorded a smoking set with the addition of Brotzmann’s dup partner Jason Adasiewicz (Otoroku, 2014).

The three scorch this nearly hour long set opening with Brotzmann’s trademark thunderous tenor sound. The saxophonist favors energy drummers and juggling bassists that can keep the musical balls constantly in the air. Edwards and Noble, who have been heard with Joe McPhee, Akira Sakata, Alan Wilkinson, and Lol Coxhill are certainly up for the task. The music is presented as a 43-minute title track and two shortish improvisations, is both primordial and Ellingtonian. Those seemingly disparate concepts make sense here. Brotzmann blows an untamed saxophone, b-flat clarinet, or taragato, as if it were the first notes ever sent forth. But he also crafts his improvisations not unlike a Duke Ellington suite. Segments of ferocity are contrasted by bluesy sections, and energy parts are set off against introspective passages. This recording should be compared to Songlines (FMP, 1991) with Fred Hopkins and Rashied Ali. Brotzmann displays just as much energy and perhaps even more creativity.

http://www.allaboutjazz.com/soulfood-available-peter-brotzmann-john-edwards-steve-noble-clean-feed-records-review-by-mark-corroto.php

Tomajazz reviews by Pachi Tapiz

Clean Feed: en trío y en cuarteto
Tríos y cuartetos forman la oferta del sello portugués Clean Feed en su segunda entrega del año 2013. Propuestas mayoritariamente libre improvisadas en las que se muestran las múltiples caras, los múltiples enfoques que ofrece la creación instantánea.

CF 276El baterista Harris Eisenstadt publica The Destructive Element (CF 276) con su formación September Trio. El saxofonista Ellery Eskelin y la pianista Angelica Sanchez son sus acompañantes nuevamente. Eisenstadt, que durante los últimos años está mostrando ser un gran compositor, es el autor de los nueve temas. Estos resultan muy variados en su suavidad (“Swimming, then Rained Out”), su carácter melancólico (el precioso “Cascadia”), su oscuridad (“Ordinary Weirdness”), su crispación (“Here Are the Samurai”) o su aproximación a la clásica contemporánea (“From Schoenberg”). Ellery Eskelin, y sobre todo Angelica Sanchez son unos magníficos compañeros de viaje.

CF 272El trío formado por la francesa Sophie Agnel (piano), y los británicos John Edwards (contrabajo) y Steve Noble (batería) realiza una interesantísima inmersión en la libre improvisación en Meteo (CF 272). El disco, grabado en el festival del mismo nombre en Mulhouse (Francia), en agosto de 2012, incluye una única pieza de 38 minutos. Una decisión de edición, ya que igualmente podría haber sido troceada en múltiples temas. En las distintas partes los tres músicos muestran una capacidad de diálogo y de invención sencillamente asombrosas. Su música pasa por fases ambientales, abstractas, libres, intensas y suaves. También por el silencio, del que el trío renace mostrando nuevas caras de su capacidad para interactuar. Semejante discurso está al alcance de muy pocos.

CF 277City Of Asylum (CF 277) aparece editado a nombre del contrabajista Eric Revis (Branford Marsalis, Tabarby), aunque igualmente podría haberlo sido a nombre del trío Revis – (Kris) Davis – (Andrew) Cyrille. Salvo un tema de Revis (“Question), uno de Jarrett (“Prayer”) y el monkiano “Gallop’s Gallop”, los seis restantes son unas improvisaciones del trío que por momentos parecen composiciones salidas del papel pautado. Andrew Cyrille es toda una institución en la batería, algo de lo que deja muestras más que evidentes. Kris Davis, una de las mejores pianistas de la actualidad, brilla de principio a fin. Eric Revis es el titular de la grabación, pero únicamente de un modo nominal ya que el peso de la grabación se reparte equilibradamente entre los tres músicos, creando una obra con una coherencia musical sobresaliente.

CF 271Mirage (CF 271) es una grabación de improvisaciones en trío de Ellery Eskelin (saxo), Michael Formanek (contrabajo) y Susan Alcorn (pedal Steel gitar, instrumento habitual en la música country). En los temas más breves el disco transcurre mayoritariamente tranquilo y a medio tiempo, buscando y encontrando melodías. Esa contención (no tanto en la música sino en la duración) se rompe con el extenso “Downburst” (27 minutos), en el que el grupo no es capaz de mostrar mucho más de lo que logra en cada uno de los temas del resto del disco con duraciones de entre tres y cinco minutos.

CF 267Birthmark (CF 267) de la saxofonista danesa Lotte Anker y la fantástica pareja de músicos portugueses formada por Rodrigo Pinheiro (piano) y Hernani Faustino (contrabajo) es un toma y daca de gran intensidad, una sucesión musical llena de tensiones improvisadas, silencios y melodías crispadas muy bien resueltas. Por medio de estos músicos, y otros como el saxofonista Rodrigo Amado, el baterista Gabriel Ferrandini o la trompetista Susana Santos Silva la escena de la improvisación portuguesa demuestra una vitalidad envidiable.

CF 275Precisamente Susana Santos Silva es un tercio de LAMA, que completan Gonçalo Almeida (contrabajo) y Greg Smith (batería). Para Lamaçal (CF 275), su segunda grabación, registrada en directo en el portugués Portalegre Jazz Festival, contaron con la colaboración del saxofonista Chris Speed. Gonçalo Almeida es el autor de cuatro composiciones, mientras que Santos Silva, Almeida y Speed aportan una cada uno. “Anemona”, “Cachalote” o “Moby Dick” (nada que ver con la exhibición de John Bonham de los Led Zeppelin) son algunos de los momentos más logrados. En todos sus temas es tan importante la improvisación como la estructura sobre la que esta se desarrolla, la utilización ortodoxa de los instrumentos como la capacidad de explorar sus posibilidades sonoras.

clean feed made to break layout TEXTO DIFERENTE - ROJOCon Made To Break el saxofonista Ken Vandermark retoma y aúna las sendas abiertas con Spaceways Inc. (que posteriormente desarrolló con Powerhouse Sound) y FME (Free Music Ensemble). Su objetivo en este proyecto es improvisar a partir de unas composiciones modulares en las que los músicos tienen la posibilidad de elegir diferentes elementos. En su desarrollo se incluyen pasajes con un groove muy potente y contagioso con base funk, improvisaciones free en las que no se pierde de vista la melodía, y momentos más contemplativos. En este proyecto le acompañan el baterista Tim Daisy (compañero de Vandermark en mil aventuras musicales), el bajista Devin Hoff y el samplerista Christof Kurzmann.De los tres temas que componen Provoke (CF 273), grabado en directo en Lisboa, el que mejor muestra y engarza esa multitud de influencias es el dedicado a John Cage titulado “Further”. En los otros dos temas también se alternan pasajes contrastados, aunque muestran una menor variedad.

CF 269Desde el inicio de su trayectoria Clean Feed ha estado ligado al festival de Coimbra Jazz Ao Centro, al que ha dedicado la serie JACC dentro de su catálogo. Joe McPhee se une al Trespass Trio en Human Encore (CF 269), grabación registrada a lo largo de tres días en la ciudad portuguesa. En este CD se alternan las composiciones del saxofonista Martin Küchen con las improvisaciones del cuarteto. Esto motiva una variedad más que disfrutable que van del homenaje en formato free al be-bop (“A different Koko”), los aromas folklóricos de “In Our Midst” o “Bruder Beda ist nicht mehr”, el free-bop a tiempo medio (“A deserto n fire, a forest”) o el free propulsivo (“Coimbra, Mon Amour”).

Harris Eisenstadt September Trio: Destructive Element ****
Sophie Agnel, John Edwards, Steve Noble: Meteo *****
Eric Revis: City Of Asylum ****
Mirage: Mirage ***
Lotte Anker, Rodrigo Pinheiro, Hernani Faustino: Birthmark ****
LAMA + Chris Speed: Lamaçal ****
Made To Break: Provoke ****
Trespass Trio + Joe McPhee: Human Encore ****

Enola.be review by Guy Peters

Als je de gemiddelde kwaliteit van de Clean Feed-releases buiten beschouwing laat, valt nog altijd op hoe divers het aanbod van het label is. Het is niet enkel een thuishaven geworden voor een resem Amerikaanse muzikanten, maar biedt een dwarsdoorsnede van de avontuurlijke scène in Portugal en ver daarbuiten, tot in Scandinavië. Het is ook een label dat in verhouding veel meer releases uitbrengt van vrouwelijke artiesten dan veel vergelijkbare labels. Lag de focus vorige keer nog op Angelica Sanchez, Sara Serpa en Lotte Anker, dan zetten we die combinatie van een Amerikaanse, Portugese en niet-Portugese Europese muzikante nu verder met Kris Davis, Susana Santos Silva en Sophie Agnel.  

CF 268Kris Davis – Capricorn Climber (CF 268)
De verwantschappen tussen Sanchez en Davis zijn te opvallend om te negeren. Ze komen beide uit regio’s die je niet meteen met avant-garde jazz associeert (Arizona en… Canada), ze kregen beiden ongeveer een decennium geleden voet aan de grond in New York, ze hebben iets met saxofonist Tony Malaby (voor de ene is het een echtgenoot, voor de andere een van haar meest frequente speelpartners) en brengen hun recentste werk als (co-)leider uit via Clean Feed. Na twee albums met Paradoxical Frog, een trio met Ingrid Laubrock en Tyshawn Sorey, en de uitmuntende soloplaat Aeriol Piano (2011) is de kwintetplaat Capricorn Climber de zoveelste release van Davis bij de Portugezen.   De line-up leest als een who’s who van de New Yorkse scène, met Ingrid Laubrock (tenorsax), Mat Maneri (altviool), Trevor Dunn (bas) en Tom Rainey (drums). De muziek laat voortdurend horen hoe troebel de grens tussen compositie en improvisatie soms is, met stukken die niet alleen heel divers zijn – tussen het bedwelmend mooie “Bottom Of A Well” tot het Henneman-achtige pointillisme van opener “Too Tinkerbell” tot het jazzier “Pass The Magic Hat” –, maar vooral ook ruimte laten voor individuele schittermomenten. Zowat alle bandleden krijgen regelmatig een platform om hun subtiele kant te laten zien, net als hun vertrouwdheid met tricky timing, complexe melodieën en soms ongrijpbare structuren. Met z’n zestig minuten is Capricorn Climber wat minder behapbaar dan het compacte Aeriol Piano, maar het biedt voldoende gelegenheid om te proeven van Davis’ persoonlijke stijl.  

CF 272Sophie Agnel, John Edwards & Steve Noble – Meteo (CF 272)
De klassiek geschoolde Agnel is dan weer een nieuw gezicht op het label. Wordt ze doorgaans vooral opgemerkt in het bijzijn van continentaal-Europese figuren uit de vrije improvisatie (Axel Dörner, Jerôme Noetinger, Daunik Lazro, etc), dan laat deze knappe liveregistratie haar horen in het bijzijn van twee ronkende namen uit Engeland. Bassist John Edwards en drummer Steve Noble hebben een lange voorgeschiedenis en zijn zowel thuis in robuust heen-en-weer-gehamer en swingende grooves als in complex puzzelwerk. Hier starten ze aanvankelijk in hypnosemodus, met ruisende cimbalen en gestaagde ronkende bas die Agnels al even sterk tegen de drone leunende muziek ondersteunen. Haar handelsmerk – een voorliefde voor inside piano en attributen – komt ook meteen naar de voorgrond in een performance die aanvankelijk in het verlengde lijkt te gaan liggen van Eve Rissers mantra En Corps, maar al snel een geheel eigen smoel krijgt.   De drie maken een golvende improvisatiebeweging die weinig concrete aanknoopmogelijkheden biedt, maar je zou ook kunnen zeggen dat deze muziek toegankelijker is dan die van Kris Davis. Krijg je bij die laatste voortdurend te maken met composities die steeds een andere gedaante aannemen, steeds opnieuw verborgen hoeken en kantjes ontbloten, dan wordt je hier blootgesteld aan een beweging die zich afspeelt op een meer intuïtief niveau, die focust op de aard van het gebruikte materiaal en het klankonderzoek dat eruit voortvloeit. Met een ritmesectie zoals deze blijf je echter gespaard van rigide experimenten, want Edwards en Noble zijn meesters van de dynamiek, die moeiteloos meekunnen in het verhaal van kleine geluidjes, en dat soms ook doen met een kletterende potten- en pannenstijl, maar de boel ook levendig houden. Het enige dat er nog aan ontbreekt na die rit van bijna veertig minuten is het (weggeknipte) applaus.  

CF 275Lama + Chris Speed – Lamaçal (CF 275)
Het Lama Trio – trompettiste Susana Santos Silva, de in Nederland gevestigde bassist Gonçalo Almeida en drummer Greg Smith – maakte in 2011 al het knappe Oneiros, waarin moderne jazz, vrije improvisatie en elektronica een subtiel verbond aangingen. Net als die plaat start Lamaçal met elektronische effecten, al verdwijnt snel de vrees dat alles bedolven zal worden onder allerhande manipulaties, want het trio weet ook in naakte vorm indruk te maken. Met de Amerikaanse rietblazer Chris Speed (tenorsax/klarinet) erbij verbreedt het bereik zonder dat er een abrupte koerswijziging plaatsvindt. De muziek beweegt zich van meet af aan tussen statige, soms dromerige composities (“Overture For A Wandering Fish”) en materiaal dat een sterkere stuwing heeft en bonter gekleurd is (de titeltrack).   Het mooie is vooral hoe de vier de platgetreden paden weten te vermijden. Er wordt gespeeld met kleurrijke diereneffecten (“Moby Dick”), zonder dat het een auditieve dierentuin wordt, er wordt aangeleund tegen de pop (afsluiter “Manta” met z’n knappe baswerk) zonder dat het voorgekauwd spul wordt, en in stukken als “Cachalote” en “Pair Of Dice” wordt het allemaal wat bruisender, gaat het energieniveau omhoog, zonder dat het écht openbarst. En het is net die ingehouden spanning, dat suggereren zonder helemaal mee te gaan in die verwachtingen, dat van Lamaçal een album maakt dat steeds opnieuw weet te boeien en aan te spreken. Bovendien beschikt Santos Silva, die voortdurend in de weer is met klankverschuivingen en regelmatig overschakelt op de kloekere bugel, over een imposant bereik en klankkleur.
English translation:
The Lama Trio – trumpet player Susana Santos Silva, Rotterdam-based bass player Gonçalo Almeida and drummer Greg Smith – already came up with the excellent Oneiros (2011) in which modern jazz, free improvisation and subtle electronics forged a subtle union. Just like that record, Lamaçal starts off with electronic effects, but there’s no fear of being covered in loads of manipulations, as the trio convinces with naked purity as well. With American reed player Chris Speed on board, they broaden their reach without enforcing radical changes. The music sways from stately, sometimes dreamy compositions (“Overture For A Wandering Fish”) to material that introduces more force and color (title track).
It’s especially intriguing how these four succeed in avoiding the obvious. They play with colorful animal sound effects (“Moby Dick”), but don’t turn into an animal freakshow, they come close to pop territory (closer “Manta” with its delightful bass playing) while avoiding generic soft stuff, and in pieces like “Cachalote” and “Pair Of Dice”, is als gets more sprightly, as the energy levels go up without really exploding. It’s exactly this tension, those suggestions that rarely become explicit, that turn Lamaçal into an album that stays intriguing and fascinating. On top of that, Santos Silva, who’s constantly playing with subtle sound shifts and sometimes switches to the sturdier fluegelhorn, demonstrates an impressive reach and mastery over tonal variety.

CF 281Susana Santos Silva & Torbjörn Zetterberg – Almost Tomorrow (CF 281)
Het meer experimentele spelen met geluid dat de trompettiste al liet horen op Lamaçal krijgt een veel prominentere plaats op de duoplaat met de Zweedse bassist Torbjörn Zetterberg, die al een paar keer op het label te horen was aan de zijde van rietblazer Jonas Kullhammar. Deze release werd rond Nieuwjaar opgenomen in Zweden en draagt sporen van de besneeuwde winter. Niet enkel door het zwart/witte artwork en de foto’s van onder sneeuw bedolven landschappen, maar ook door het intimistische samenspel van de twee. Hoewel het duidelijk is dat de muzikanten hier en daar werken met gecomponeerd materiaal, zoals in de knappe titeltrack en “Nötskalsmusik”, waarvoor Santos Silva een bedwelmend mooi stuk laat horen op bugel, voelt het allemaal erg vrij en ongedwongen aan.   Een groot deel van het album zoekt het bij minder traditionele expressie. De trompettiste ademt, zuigt, ruist en slurpt op haar instrument, om later iets agressiever te werk te gaan, met abrupt gespetter. Zo is “Feet Machine Song” meteen wat radicaler dan de trance-achtige opener en belandt ze met “Head Distortion Machine” en “Falling And Falling And Falling” op het terrein van Nate Wooley, een universum waarin de manipulatie en het creëren van die kleine geluidjes uitvergroot worden en centraal komen te staan. Er komt veel gekraak, geruis en gegrom aan te pas, maar gedoseerd en van knap weerwerk voorzien door Zetterberg, die nergens de neiging heeft om het allemaal vol te stouwen. In “Columbus Arrival In Här Jedalen” heeft het zelfs iets van de even bezwerende als ongepolijste schoonheid die Okkyung Lee en Peter Evans ooit in elkaars bijzijn lieten horen. Lamaçal en Almost Tomorrow tonen alleszins meerdere gezichten en facetten van een van de boeiendste jonge trompettisten van het moment.
English translation:
The experimental sound effects that were already hinted at on Lamacal are given a much more prominent role on her duo album with Swedish bass player Torbjörn Zetterberg, who’s also a bit of a Clean Feed regular and appeared a few times besides reed player Jonas Kullhammar. This release was recorded around New Year’s Day in Sweden and betrays signs of a snowy winter. Not only because of the black/white artwork and the photos of landscapes covered with snow, but also because of the intimate interplay of these two artists. Even though they use composed material a few times, like in the terrific title track and “Nötskalsmusik”, on which Santos Silva plays the flueguelhorn in an intoxicating way, it all feels free and spontaneous.
A large part of the album switches to less traditional modes of expression. The trumpet player breathes, sucks, rustles and slurps on her instrument, turning to more aggressive techniques later on, with abrupt spattering. “Feet Machine Song” feels more radical than the trance-inducing opener and with “Head Distortion Machine” and “Falling And Falling And Falling”, she’s entering the kind of territory a player like Nate Wooley also delves into – a universe where manipulation and the creation of ‘little’ sounds become enlarged and central. There’s a lot of creaking, rustling and humming, but well dosed and contrasted nicely by Zetterberg, who luckily refrains from turning it into a bombastic exercise. In “Columbus Arrival In Här Jedalen”, they even reach a kind of magnificent and unpolished beauty that is somewhat reminiscent of what Okkyung Lee and Peter Evans once created. Lamaçal and Almost Tomorrow show multiple facets of one of the most interesting young trumpet players of today.
http://www.enola.be/muziek/albums/22294:de-vrouwen-van-clean-feed-2–kris-davis-sophie-agnel-a-susana-santos-silva

Gapplegate Music review by Grego Edwards

CF 272Sophie Agnel, John Edwards, Steve Noble – Meteo (CF 272)
I don’t recall having heard pianist Sophie Agnel before her new trio release Meteo (Clean Feed 272), a live date. But apparently Sophie and the trio with John Edwards on contrabass and Steve Noble on drums have had others. This one gives us a long continuous improvisation squarely in avant-free territory.  We have here a very well integrated three-way effort with sensitive sonic sound coloring that is sometimes quite boisterous but more often on the less dense side–not sparse but pointilistically give-and-take, with as much in the way of sustained legato soundscaping as in the way of staccato hot-potato passing.   It’s so successful a group thing that it’s more a three-headed improvising beast than a matter of stars soloing, though what each is doing makes for a three-star constellation. Sophie gets a series of excellent sound-sculptured utterances via inside the piano jangles with added objects, plucks as well as conventional keyboard sounding, without resembling the freestyling of anybody else. And it turns out that John and Steve are doing just the right sort of complementary sound generating of their own to make the mix compelling.
http://gapplegatemusicreview.blogspot.pt/2013/08/sophie-agnel-john-edwards-steve-noble.html

Le Son du Grisli review by Luc Bouquet

CF 272Sophie Agnel, Steve Noble, John Edwards – Meteo (CF 272)
D’une vibration qui ne se taira jamais vraiment mais qui empruntera de multiples masques, il faut dire l’évidence. Une évidence portée par Sophie Agnel, John Edwards et Steve Noble – ici enregistrés lors du festival Météo 2012. Une évidence qui passe par le détail, par la concentration, par la confiance et par l’écoute.

Soudés, les voici happés par une première station : une vibration qui s’invite obsessionnelle et possédée. Elle vivra le temps qu’elle doit vivre. Puis viendront d’autres mouvements, d’autres froissements, d’autres battements. Des battements d’âme plus précisément. Il y aura de la tension et de la friction, des sons se libérant, des mises en silence. Il y aura des passages secrets, des saccades et des ruades. Une contrebasse prendra le large puisqu’elle ne trouvera pas d’autres chemins et que, celui-ci, sera le plus juste. Le plus juste, précisément, parce que celui choisi. Cette improvisation est intense. Elle nous semble courte. Mais la beauté ne se mesure pas au chronomètre. D’ailleurs la beauté ne se mesure pas : elle s’engouffre dans les élans des protagonistes. Ici, précisément.
http://grisli.canalblog.com/archives/p6-6.html

Free Jazz review by Dan

CF 272Sophie Agnel, John Edwards, Steve Noble – Meteo (CF 272)
***½
There are few greater pleasures in the free music world than the subversive piano trio. I think of some of my favorite music from the past few years—albums like RED Trio, Eve Risser’s En Corps, Hexentrio, Cousin It (also with Edwards and Noble)—and what unites them is not simply their choice of instruments, but their complete evisceration of a classic format. Not only is the piano unseated from its throne, it’s liberated from its sheltered, well-tempered existence.

Meteo settles in nicely with this group, in that it doesn’t really settle very nicely at all. Bill Evans this is not. Hell, it’s not even Cecil Taylor or Matthew Shipp. Meteo is a 38 minute performance from the 2012 Meteo Festival, but it feels more like tuning in to some cosmic broadcast already in progress, a weird aural rendering of the crunch beyond an event horizon, the swirling compression of history, instrumentality, and virtuosity as music approaches a singularity.

This is a music of heat and friction, entropy and order reborn, a reminder of the sturdy, physical fact that is a hand on an instrument and a sound against the eardrum. It’s an exhilarating and fully engaged set. If only it were a bit longer! Edwards and Noble are a common pairing, although the way they lock together is far beyond rhythm section tropes like keeping time or swinging. They work in grating scrapes and beating, pulsing drones, blasts of emphasis and dense piles of sound. Agnel is comfortable in this world; she works the piano inside and out, at once the blazing point of focus and the immense backdrop all else is set against. The dissolution of a foreground and background is key in Meteo.

Clean Feed selects a slightly different image, describing the trio as a circle, rather than the more traditional triangle. It’s true: Meteo can’t be reduced to simple geometric angles. It’s something more akin to calculus, the curve approaching infinity, or the kaleidoscopic complexity that blooms from an endless fractal. Or better yet—maybe it’s the boulder tossed in the reflecting pool, warping and disrupting the delicate image of piano trios past.
http://www.freejazzblog.org/search?updated-max=2013-08-24T06:00:00%2B02:00&max-results=10&start=10&by-date=false