Tag Archives: Achim Kaufmann

Free Jazz review by Stef

CF311Grünen – Pith and Twig (CF 311)
****½
Their debut album of 2010 has turned into the name of the trio consisting of Achim Kaufmann on piano, Robert Landfermann on bass and Christian Lillinger on drums. Their sophomore release delivers the promise of the first one, and we can only be sad that it took four years to hear them again on record.

Some tracks are very short, built around composed ideas, quite inventive, and full of open and unexpected interactions, others are longer, such as the albums centerpiece, “Foliage Misconstrued”, which is a nervous, angular, intense seventeen minute workout, with all three instruments giving their best in a complex dynamic that is both physical and lyrical, full of contradictions and inherent tension that suddenly turns into a slow eery soundscape, full of dark rumblings and distant scraping.

On “Chitin”, the extended techniques reign to create an ominous atmosphere of fragility and vulnerability, hesitating to see how far sounds can be stretched before they burst. “Mobiliar” brings us a percussion-heavy almost boppish intro that shapeshifts into a calmer, refreshing, middle section, then shapeshifting again into an open improvisation with percussive hits on drums and piano creating a context for Landfermann’s bass to demonstrate sonic pecularities.

The music leads you in many directions, of nervous agitation, playful boppish treats, calm precision and avant-garde explorations into the nature of sonic interaction, and most often all in the same track.

Again, three outstanding musicians who bring us some of the best piano bass drums music around.

http://www.freejazzblog.org/2015/01/piano-trios.html

Advertisements

Free Jazz review by Stef

CF311Grünen – Pith & Twig (CF 311)
****½
Their debut album of 2010 has turned into the name of the trio consisting of Achim Kaufmann on piano, Robert Landfermann on bass and Christian Lillinger on drums. Their sophomore release delivers the promise of the first one, and we can only be sad that it took four years to hear them again on record.

Some tracks are very short, built around composed ideas, quite inventive, and full of open and unexpected interactions, others are longer, such as the albums centerpiece, “Foliage Misconstrued”, which is a nervous, angular, intense seventeen minute workout, with all three instruments giving their best in a complex dynamic that is both physical and lyrical, full of contradictions and inherent tension that suddenly turns into a slow eery soundscape, full of dark rumblings and distant scraping.

On “Chitin”, the extended techniques reign to create an ominous atmosphere of fragility and vulnerability, hesitating to see how far sounds can be stretched before they burst. “Mobiliar” brings us a percussion-heavy almost boppish intro that shapeshifts into a calmer, refreshing, middle section, then shapeshifting again into an open improvisation with percussive hits on drums and piano creating a context for Landfermann’s bass to demonstrate sonic pecularities.

The music leads you in many directions, of nervous agitation, playful boppish treats, calm precision and avant-garde explorations into the nature of sonic interaction, and most often all in the same track.

Again, three outstanding musicians who bring us some of the best piano bass drums music around.

http://www.freejazzblog.org/2015/01/piano-trios.html

Sound of Music review by Joacim Nyberg

Nytt från Clean Feed

Portugisiska Clean Feed Records har en tämligen hög produktionstakt, nästan 30 skivor under 2014. Joacim Nyberg sitter på en liten hög nya releaser, åtta skivor med blandad musik av blandad kvalité.

Clean Feed är alltid ett spännande bolag. Musiken och kvalitén är blandad och man vet aldrig riktigt vad man får. Det är bara att lämna förutfattade meningar och förväntningar bakom sig och hugga in!

CF310Friends and Neighbors – Hymn for a Hungry Nation (CF 310)
Friends and Neighbors (F&N) är ett ungt band från Norge som spelar en uppdaterad och genuin musik full av referenser. Det är mycket jazz och bop, frijazz, impro, toner av modern konstmusik, men rötterna finns ändå tveklöst i 60-talets frihetssökande jazzutflykter. Bandnamnet kommer från Ornette Coleman, det gör musiken på något sätt också. Men det är en förenkling. Det ryms så mycket mer i F&Ns musik. Det är en moderniserad frijazz, en frijazz med stark personlighet. En solklar liknelse senare i tiden är Atomic, både till instrumentationen, soundet och kompositionsmässigt, men F&N har ett luftigare sound, mer utrymme och musiken rör väldigt mycket på sig. Det är även mer spjuveraktigt och musiken har sina skönhetsfel. De åtta spåren är en blandning av frifräs, ballader och subgrupperingar och det finns en spelglädje som smittar av sig. Samtliga medlemmar får mycket utrymme för solon och det är fem fantastiska musiker vi hör, lyssna särskilt på svenske Oscar Grönbergs skeva monkiga piano och Thomas Johanssons vansinnigt bra trumpet. F&N har spelat ihop ganska länge och det är ett mycket välsmort maskineri som utan några tveksamheter dundrar fram och skapar en skiva med enastående modern jazz full av liv.

Förra uppdateringen skrev jag om Leo-skivan SKEIN där en multinationell ensemble levererade enastående improvisationsmusik. Pianisten i den ensemblen heter Achim Kaufmann och han kan nu även höras på skivan Pith & Twig, den andra skivan från trion Grünen med basist Robert Landfermann och den unge trumslagaren Christian Lillinger. Kombinationen Landfermann/Lillinger återfinns även på skivan The Line, den andra från Lisbon Berlin Trio, med portugisen Luís Lopes på elgitarr.

CF311Grünen – Pith and Twig (CF 311)
I trion med Kaufmann bjuds det på underlig musik, långt ifrån gängse pianotriotjat, en upphackad impro som lämnar utrymme för slumpen. Jag har inga direkta referenser vilket känns befriande. Inga beats eller direkta grooves, snarare antydningar. Melodiskt fast atonalt. Kaufmann är skicklig på att väga tonerna och spela precis det som krävs, han är aldrig vräkig. Lillingers trumspel är mycket finurligt, han närmar sig den fria improvisationen med tekniken som vapen. Hans trummor flödar och puttrar men tar aldrig över. Balans och musikalitet. Landfermann har bra stuns i basen och pushar nästan mer än vad trummorna gör. De tre spelar tätt ihop och rör sig som i en dans. Men den lite stapplande och konstiga sorten. Just när man tror att man fattat stegen så gör trion något som vänder upp och ner på allt. Det är svårt att förstå och den plötsliga förvirringen känns underbar. Det är ovanlig och rolig musik som får en att haja till, tänka till och förundras. Det är rysligt bra.

CF312CDLuís Lopes Lisbon Berlin Trio – The Line (CF 312)
Landfermann/Lillinger fortsätter att leverera på skivan The Line. Den tredje medlemmen, och ledaren i Berlin Lisbon Trio, är som sagt portugisen Luís Lopes på elgitarr och nu är det helt annan musik det är tal om. Vi får distad elgitarr, distad kontrabas, mer rock, mer oväsen och mindre dynamik. Lättheten som fanns i trion med Kaufmann är som bortblåst och återfinnes endast i Lillingers mjukhårda touch. Lopes har ett gammalt tröttsamt rock/fusion-sound som mest maler på. Han tar lite för stor plats och saknar den där riktiga fingertoppskänslan. Tur att han har ett så förbaskat bra ”komp”, för Lopes är tyvärr den svagaste länken, och som vi alla vet är en kedja inte starkare än sin svagaste länk. Så trots Landfermann/Lillingers hjälteinsatser blir The Line en ostimulerande skiva.

CF313Velkro – Don’t Wait for the Revolution (CF 313)
Ytterligare en trio får vi på skivan Don’t Wait for the Revolution. Velkro är namnet på trion bestående av slovenske tenorisaxofonisten Boštjan Simon, norske gitarristen/basisten/elektrikern Stephan Meidell och portugisiske trummisen Luís Candeias. Trion har sina bakgrunder i Noise, hip-hop, alt-rock, electronica, improvisation och folklore och på Don’t Wait for the Revolution är det också en blandad musik som möter oss. Det är klart beatbaserad pop/rock med en folkton. Trion tar ett enkelt riff (som på ”Nolero”) eller en tonalitet (som på mörka ”Undercurrents”) och sedan bygger de sina improvisationer runt det. Musiken är flytande, men med tydlig rytmik och harmoni. Soundet är ganska polerat även om de också spräcker på lite grann som på ”Mayhem” (passande titel). Sista spåret ”Grinding” är ett Sonic Youth-inspirerat rockjam. Det är dock luftigt och låter fortfarande jazzigt. Jag tycker att det är trevlig musik, lite charmigt i sin enkelhet och otvungenhet.

CF314Zanussi 5 – Live in Coimbra (CF 314)
Skivorna The Line och Don’t Wait for the Revolution var båda väldigt rockiga, så Zanussi Fives Live in Coimbra hamnar i tydlig kontrast; det är jazz och inget annat. Vilket börjar bli ovanligt. Zanussi Five har skapat sig ett alldeles eget sound, dels tack vare den annorlunda sättningen kontrabas, trummor och tre saxar, och dels tack vare Zanussis starka men öppensinnade ledarskap. Musiken är uppbyggd kring formen ”groove, tema, soli, tema”. Det är välbeprövat men trots det bjuds man konstant på överraskningar. Per Zanussis låtar är otroligt listiga och känns samtidigt självklara och nyskapande. Förstaspåret ”Celestial” är hisnande vackert, en sakral stämning med högpitchade sköra sounds, medan andraspåret ”Blood Flower” är en riktig Zanussi-fräsare och ”Double Dream” har en orientalisk mystik. Jag tror att Zanussi Fives styrka ligger i just det att låtarna är så grymt bra. Och att det helt tveklöst är jazz, modern och transformerad, men ändå jazz. Dessutom är instrumentspelet också alltid av högsta klass. Det svänger och kränger, det är svett och jävlaranamma och fantastiskt roligt att lyssna på. Live in Coimbra är en riktigt bra jazzskiva från en väldigt speciell grupp.

CF316Brötzmann / Edwards / Noble – Soulfood Available (CF 316)
Något speciellt verkar även Peter Brötzmann ha hittat i John Edwards och Steve Noble. Denna, Brötzmanns (relativt) nya ”UK Trio”, har spelat mycket ihop de senaste åren och Soulfood Available är den tredje skivan där de tre muskelmännen står sida vid sida. Edwards och Noble är nog det köttigaste ”komp” jag vet. De är ett av mycket få komp som utmanar och eggar Brötzmann. På Soulfood Available eldas det på i sedvanlig ordning och det är fräsig frijazz som låter precis så man förväntar sig att den ska låta. Det är intet nytt men inte mig emot, jag är ett jättefan av både Brötzmann, Edwards och Noble och jag tar dem precis så som de är. Men det finns ändå även överraskningar på skivan: när trion går ner i dynamik, när melodier och luft får samsas på samma yta, då träder den där så kallade ”känslan” fram som gärna förskrämt drar sig tillbaka när det ska ösas på. Då blir musiken laddad och man får en chans att tränga djupt in i den och notera alla små gnistor som slår. Grejen är att det är ganska mycket ”lugna” partier. Börjar vi skönja ålderstecken från Brötzmann? Det är hur som helst en bra Brötzmann-skiva, inte extraordinär, men bra. Hans UK Trio fortsätter att leverera.

CF317De Beren Gieren / Susana Santos Silva – The Detour Fish (Live in Ljubljana) (CF 317)
En helt annorlunda trio är belgiska De Beren Gieren, bestående av Fulco Ottervanger (piano), Lieven Van Pée (bas) och Simon Segers (trummor). På skivan The Detour Fish, inspelad under Ljubljana Jazz Festival i somras, har de bjudit in härliga Susana Santos Silva på trumpet. Det är lätt och luftig modern improvisationsmusik med stark melodisk och rytmisk kärna. Det finns också en lite melankolisk ådra, kanske känns det lite eftertänksamt. Vilket blir problematiskt. För musiken känns något återhållsam och behärskad, till den grad att den inte riktigt lossnar. Det tänder inte till! Kompositionerna känns dessutom lite formlösa och då musiken bygger mycket på tillstånd blir det även lite stillastående. Det finns dock några undantag: ”Weirs” är ett av de tillfällen då det faktiskt tänder till, och då blir det intressant! Vidare är ”Slippery Men (on the riverbank)” en kvasijazzig historia med hetsigt pianospel. Det är när kvartetten bråkar lite som det blir som roligast. Tyvärr är det lite för sällan. De Beren Gieren är en fin trio, de skulle dock må bra av att härja lite mer. Santos Silva spelar som så ofta bra, men lyssna istället på henne i duo med Torbjörn Zetterberg (Almost Tomorrow, även den på Clean Feed), för där händer det grejer!

CF318Tony Malaby’s Tubacello – Scorpion Eater (CF 318)
Den sista skivan i denna Clean Feed-hög är med Tony Malaby’s Tubacello och heter Scorpion Eater. Malaby är en aktiv New York-saxofonist som har haft trios med cello/trummor och med tuba/trummor, men nu har han alltså kombinerat cello och tuba i en kvartett med sin sax plus trummor. När jag recenserade den senaste omgången från NoBusiness Records fanns där en skiva med Malaby där han spelar med cellisten Christopher Hoffman som även dyker upp här på Scorpion Eater. Det verkar vara ett inspirerat samarbete för de låter rysligt bra tillsammans. Dan Peck har vi hört spela äventyrlig tuba med bland andra Nate Wooley och han är kul att lyssna på. Bakom trummorna sitter John Hollenbeck som har den sällsynta förmågan att kombinera åttaarmad teknik, fjäderlätt anslag och driv. Han är en modern trummis med sinne för balans. Tony Malaby spelar både tenor- och sopransax på olika sätt. Sopranen låter lite slick och beräknande medan tenoren är härligt oborstad. Musiken då? Det är en blandad påse, allt från minimalistiska vyer till rockabilly-röj. Det är ganska mycket sax men alla får utrymme. Tuban ligger ofta lite i bakgrunden men förgyller musiken medan cellon ömsom axlar basistrollen, ömsom stråkar sig längst fram. Musiken är sprudlande, nyfiken och pigg. Scorpion Eater är en skiva som suger in mig och det händer saker hela tiden. Den är lite “otippad” och det glädjer mig.

Clean Feed har gett ut åtta skivor som alla föder tankar. Skivan med trion Grünen är ett måste, men Friends and Neighbors är också ruggigt bra. Tony Malabys Scorpion Eater är den mest överraskande skivan medan Brötzmann levererar själfull frijazz som bara han kan. Zanussi 5 bjuder som vanligt på underfundig modern jazz av högsta kvalité, medan övriga skivor inte riktigt slår an en sträng. Men så mycket bra musik Clean Feed har gett oss. Det är bara att tacka och bocka.

http://www.soundofmusic.nu/artikel/nytt-fran-clean-feed

Tomasjazz review by Jesús Gonzalo

CF 265Christian Lilinger´s Gründ: Second Reason (CF 265)
Christian Lillinger’s GRUND – Second Reason_SoundsGreenDebo entender que la aparición de este disco en mi buzón ha sido un regalo navideño que llega un año tarde. Grata sorpresa que crece en valor por su contenido y la poca o nula repercusión que ha tenido. Como indica el título -grund es razón en alemán- esta segunda parte conlleva una primera. Aquélla también fue publicada por la compañía portuguesa en 2009. En la actualidad Lillinger, nacido y residente en Berlín, de quien se dice que es un tipo hiperactivo, como si esto condicionara su obra, tiene 29 años… Calculen, acababa de salir del conservatorio (Escuela de Música Carl Maria von Weber de Dresde) cuando entrega como titular un disco haciéndose acompañar por Joachim Kühn. Pero ese primer trabajo no sirve para calibrar esta continuación. Allí había pulso rítmico, no diré swing, pero si consonancia, melodías trenzadas, figuras visibles y una ordenación del material bajo cánones modernos pero reconocidamente jazzísticos.

El cambio que sucede aquí tiene que ver con la organización instrumental pero mucho más con el concepto. De sexteto se pasa a septeto, ahora hay dos bajos y un vibráfono, una fórmula acompañada de piano y de una batería con extensión percusiva que trasforma la sección rítmica en un arsenal descriptivo. Adelante siguen los dos saxos. Eso en cuanto al significante. El significado, ya lo adelantamos, es “contemporáneo”, y sólo bajo parámetros de apreciación de esta música se puede entender. Asociarlo al free jazz conlleva un error de simplificación, puesto que aquí hay mucho material elaborado para obtener este empaste y color, y el free es ante todo energía en expansión y colisión.

A modo de aproximación, no se trata tanto de una expresión contemporánea jazzística, digamos, deudora de los holandeses de la ICP o de un Henry Threadgill, que también pudiera tener algo que ver en cuanto al puntillismo del tratamiento y nada en cuanto a lo melódico-rítmico, o, mirando más atrás como referente histórico, el Eric Dolphy de Out to lunch. El mensaje, pues, está muy evolucionado y podría verse reflejado más en la obra de autores contemporáneos como Sciarrino o más actuales como Bedrossian. Se persigue así la disolución de la forma y también de las señales de escritura, despojando al discurso de un centro temático e incluso de un núcleo instrumental que empuje, quedando todo en manos de ese efecto de precipitación o de “accidente” colectivo de sonidos, sin caer en el juego de texturas ni en el apoyo espacial o de silencios.

Lo que Lillinger construye es un mosaico hecho de acentos y de pequeñas figuras salpicadas convenientemente como en un cuadro de Pollock. Es el poder de una plasticidad orgánica, que evocan unas notas que se diseminan y rozan creando un efecto de temblor e inestabilidad constante pero al mismo tiempo de acción, lo que maravilla de este trabajo donde fluyen las ideas. Cómo los metales se mimetizan en sonidos desfigurados y desvaídos, hechos de líneas distorsionadas, de acentos encendidos (imitando al sakuhachi) en registros de tonalidad extrema, en los bordes o dentro de multifónicos. Y la percusión, más que batería, con la vibrante ornamentación de campanas, frotadores y agitadores. El piano de Kaufmann es un tratado en planos que une a Monk con Mengelberg. Los bajos y el vibráfono crean trabazón y elementos aéreos.

Excelente trabajo de un grupo a tener muy en cuenta en Europa. Lillinger combina un enfoque eminentemente abstracto bajo un planteamiento dinámico (no rítmico), dando la impresión de estar abierto cuando, en realidad, se dirige sin aparente consecución lógica a un final. Nueva música, nuevos oídos.
http://www.tomajazz.com/web/?p=9998

Jazzthing review

CF 265Christian Lillinger’s Grund – Second Reason (CF 265)
Der Berliner Christian Lillinger gehört zurzeit der Generation junger Jazzschlagzeuger an, die gehörig für Aufsehen und Wirbel auf dem Jazz-Circuit sorgen – nicht nur hier in Deutschland, sondern mittlerweile auch in ganz Europa. Gerade ist das zweite Album seiner Working-Band Grund erschienen: „Second Reason“. Aufgenommen mit zwei Kontrabässen (Robert Landfermann und Jonas Westergaard), zwei Saxofonen (Pierre Borel und Tobias Delius), Piano (Achim Kaufmann), Vibrafon (Christopher Dell) und ihm selbst am Schlagzeug klingt Lillingers Modern Jazz aufregend und spektakulär – obwohl oder gerade weil er auf expressive Momente verzichtet. Dem 28-jährigen Drummer geht es um anderes: um einen kompakten Klang, aus dem nur für kurze Zeit jeweils einzelne Stimmen solistisch hervorstechen, und um ein fixes Ensemblespiel, das gleichsam wie ein Instrument klingt – um als Band das musikalische Material zu bearbeiten und in die eigene Sprache zu transformieren. Und überhaupt, Lillinger ist einfach ein erstklassiger Schlagzeuger: In seinem Spiel wirkt nichts aufgesetzt oder einstudiert, es ist auf eine kraftvolle Weise filigran, bleibt dabei stets authentisch und eindeutig als Christian Lillinger identifizierbar.
http://www.jazzthing.de/review/christian-lillinger-s-grund-second-reason

Feuilletonscout review by Dieser Beitrag

CF 265Christian Lillinger’s Grund – Second Reason (CF 265)
Als die Debüt-CD „First Reason“ von Christian Lillingers Grund im Jahr 2009 herauskam, hatte der heute 28-jährige Schlagzeuger schon einige Highlights in seinem Berufsmusikerleben hinter sich: Studium an der Hochschule für Musik Carl Maria von Weber  Dresden bei Günter Sommer, dazwischen Umzug nach Berlin-Neukölln und Gründung der Band Hyperactive Kid mit Philipp Gropper (Saxophon) und Ronny Graupe (Gitarre). Er gab Unterricht und spielte mit vielen bekannten  Musikern in der Jazzszene.   2008 schließlich gründete er Christian Lillingers Grund: Zwei Bassisten (Robert Landfermann, Jonas Westergaard), zwei Saxophonisten (Tobias Delius, Pierre Borel), ein Klavier (Achim Kaufmann) und Lillinger am Schlagzeug.   Nun ist die zweite CD „Second Reason“ herausgekommen, bei der sich die Gruppe Verstärkung durch Christoph Dell am Vibrafon geholt hat.   Zeit online: „Entstanden ist eine traumverlorene, sich langsam und fast zärtlich entfaltende Musik, ein Klanggewölbe, aus dem sich einzelne Instrumente herausschälen und eine neue Struktur vorgeben, bevor sie wieder im rhythmischen Geflecht verschwinden[…] Was man da hört, ist schon Jazz. Aber dieser Jazz hat nichts Traditionelles. Er klingt frei, ohne hart wie der Free Jazz zu sein.“
http://blog.feuilletonscout.com/2013/01/07/freejazz-mit-christian-lillinger-grund-%E2%80%9Esecond-reason%E2%80%9C/

Soundsgreen review by Marek Lubner

CF 265Christian Lillinger’s GRUND – Second Reason (CF 265)
Second Reason gives many reasons to write about it. One of them and also for me the most important is the drummer and composer – Christian Lillinger.

Some time ago, referring to his presentation, I’ve pointed out that he uses avant-garde drumming developments in the tradition of Han Bennink, Paul Lovens, Tony Oxley, Raymond Strid, Dylan Van Der Schyff, Günter “Baby” Sommer, Gino Robair and many others. With his intellectual speculation, unique body mechanics, articulation, sensitivity to the tone used by the instruments, his drums/percussion/megaphone appears rather not like conventional drum kit but like an platform, which includes not only the rhythm, tempo and dynamics, but also considers intonation of the whole band. Musician in a coherent and highly creative way adapts unprecedented stylistic diversity . In his playing and compositions artists such as Mos Def and MF Doom & MF Grimm, sometimes breakbeat or metrically broken hardcore, jazz harmonies and syncopations, interfere with twentieth-century contemporary music. The effect of this is remarkable, like when hard bop sounding themes (Perspektiven, Für Pfranz) as in the Charles Mingus’ compositions, just a few bars later due to reharmonization and metric changes began to sound as if Pierre Schaeffer or contemporarily Christian Marclay might have started working on them in a real time.

Combining expression and freedom over the form , presented here by all of the musicians, seems to be the most symptomatic for Lillinger. This balance actually constitutes his art, such as in Schnecke, when about third minute of the piece’s duration he starts playing, constantly offering conceptual variation figures, while being symbiotically fused with a course. Compositions (improvisations) signed by all of the sextet’s members, appear accurately and complementary to the whole album as played ad libitum Grund VI, in which band can maintain consistency and build ad hoc musical projection.

Undoubtedly leader’s vision could not be so successfully realized, if not the phenomenal artists co-working with him on this recording. Achim Kaufmann not only comfortably feels in jazz improvisation but in contemporary music as well, in Schnecke lyrically builds an introduction as György Ligeti in piano etudes or Giacinto Scelsi in his sonatas. Saxophonist Tobias Delius can make the tenor began to sound like a clarinet. Both with an alto player Pierre Borel are experienced in the field of contemporary music, presenting broad range of extended techniques, growls, roars, hisses, whispers, creaking, squeaking. In those treatments there is some anarchic force of the musique concrète. This stream of responses, contrasts, unflagging activity is given in an ideal proportions Bassists Jonas Westergaard and Robert Landfermann, in addition to working in the expanded rhythm section, also building rhythmic and harmonic emancipation of this music, bringing glissandos, volcanic arco sound. Vibraphonist Christopher Dell with his instrument’s tinge delivers melody and brightens the Grund’s mood.

Listening to the Grund’s second album, ensures me that I should rather say that the contemporary improvised music might begin to use the achievements in the Lillinger’s tradition. The music of tomorrow for today it is.
http://soundsgreen.blogspot.de/2013/05/christian-lillingers-grund-second-reason.html